Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1851, sida 2

stillestånd zi vattuvågstransporten, då, såsom man t. ex. i England beråknar, kanalerna öfverhufvud taget endast kunna begagnas 200 dagar om året. Verkan af tåslan emellan jernbanorna och flodskeppsfarten lemnar Åfven på flera stållen ett mårkvårdigt resultat. Sålunda berga sig Scineskepparena, som hålla lika pris med jernbanan emellan Paris och Rouen, ganska klent, medan jernbanans nettoinkomster betydligt stiga, och enssmt år 1846 utgjorde 4. 700,477 francs eller en summa lika stor med bruttoutdelningen af Frankrikes samtliga kanaler. Det enda beforingsmedel sjöledes, med hvilket jernbanorna under lika förhållanden icke kunna tåfla, år den allmånna skeppsfarten på hafvet. I de fall der fartygen nödgas taaa en betydlig omvåg, tåfla dock redan jernbanorna med framgång, medan de å andra sidan gisva anledning till betydligt förökad skephssart. Således är det genom jemförelser uträknadt, att skeppsfarten frän Frankrikes Medelhafshanmar till Paris eller åfven endast till Ronen, ej skall kunna tåsla med den föreslagna jernbanan från Marseille till Paris. Det år derföre ock sannolikt, att största delen af de dyrbara och lått skadade medelhafsprodukterna, såsom vin, apelsiner o. s. v. i sinom tid skola, tvertigenom mellersta Europa, söka jernbanevågen till Östersjön, hvilken skall kunna tillryggaläggas på 4 till 5 dagar och det för jemsörelsevis billigt pris. (Forts.)