Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1851, sida 1

blick, i hvilken hennes rena, ålskande själ helt och hållet uppenbarade sig. — Lycklig jag! utropade Gustaf hånryckt, jag har återfunnit min hulda, ålskade Lenora. Gud vare lof; nu kan ingen makt i verlden frånrycka mig min brud. Lenora, öppna din famn för mig; mottag min högtidliga förlofningskyss! Och han utståckte sina armar, för att trycka henne till sitt klappande hjerta. Darrande på en gång af ångest och lycka stod hon der, rodnande och med nedslagna blickar; hon syntes beredd att emottaga kårlekens kyss; men innan den unge mannen hann lyda sitt hjertas röst, stod adelsmannen framför honom och höll hans hand tillbaka, för att hindra hvarje vidare rörelse. Derpå sade han rörd, men i allvarsam ton: — Stilla er glådje, herr Denecker. Vål gör det oss ett nöje att återse er; men det år hvarken 985 eller er tillåtet att glömma hvilka vi äro ... Haf aktning för vår fattigdom .. — Hvad menar ni dermed? afbröt honom Gustaf, ni år min vån, min far; Lenora år min brud! Se icke så strångt på mig. Jag vet icke mera hvad jag gör! Han fattade åter Lenoras hand, drog