Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1851, sida 1

TICLASA — Sstaf Adolfs tid berömd som en förtrålllig soldat: -mina Finnar skola göra det! var denna KOnngs tröst, når han skred till något sarligt företag. Det finska folket år hårdadt genom det hårda klimatet och i stånd att uthårda de svåraste strapaser; det synes lugnt och tåligt, men i hjertats djup ligger en styfhet och ett mörkt sinne, som lått kan öfvergå till grymhet. Imot konung och fådernesland visade det sig troget till det yttersta; Ryssen hatades af Finnarna från äldre tider tillbaka, de bådo endast om vapen, hållo sig hvarje ögonblick i beredskap att sluta sig till armen och gjorde det åfven ofta, i det att de bildade frikårer, såsom den gyllenbögelska, ehuru de ofta afvisades och fingo af Klingspor det tröstlösa svaret: -når jag behåfver er, skall jag nog låter er veta detlFår att skaffa såkra underråttelser blottstållde sig många af bönderna för de största faror. Och likasom folket, kåmpade sjelfva landet mot fienden, detta af oråkneliga sjöar, moraser, bergshöjder och skogar genomskurna land, fullt af starka pass, men fattigt på vågar och folk. Den 21 Februari 1808 öfverskred den ryska håren gränsen i södra Finland; den framtågade i tre afdelningar, medförande proklamationer, som uppfordrade folket till assall. kölden var strång, den steg till 30 grader, åtföljd af ondt våder och tåta snöyror, men vågen var nu banad tillochmed der, hvarest man om sommartiden icke kunde komma fram. Såsnart Klingspor fick befålet ville han icke inlåta sig uti en hufvuddrabbning, han gaf order om retrått långs utåt kusten och igenom det inre landet. Förföljd af kyssarna under beståndiga fåktningar stod han i Aprill månad tillbakatrångd ånda nåra vid Uleåborg, tått invid norra grånsen. Man visste i armn, att södra Finland var så godt som sörloradt, att amiral Cronstedt lofvat uppsifva Sveaborg, såvida han ej finge undsåttning före den 3:dje Maj, man visste också att undsåttning var omöjlig, man förutsåg att feghet och förråderi på den bestämda dagen skulle öppna portarna på Finlands hufvudsästning, som belågrades af Kamensky med en ringa styrka och endast 62 kanoner, och som i sin hamn hade 80 krigsfartyg och förSvarades af 900 kanoner och 6000 man, utan att den under hela belågringen förlorat mera ån fem döda och fått 30 sårade. Som man förutsåg, så skedde det åfven. Men tanken på hvad som komma skulle, jämnte denna oupphörliga, nåstan skamliga retrått hade nedslagit både hög och låg och gjort deras sinnesståmning bitter. Adlercreutz, som nu blifvit GeneralAdjutant, insåg att någonting måste göras för att lifva sinnesståmningen, och hans framstållning af saken vann gehör och billigades af Klingspor. PDen loide April hade en skarp fåktning söresallit dels på isen, dels på fasta landet. D. 18:de fortsatte Svenskarna sin retrått till Siikajokij; Döbeln anförde eftertrupperna, fienden oroade dem från klockan ett med jågare och kanoner, hans kavalleri framtrångde till Siikajoki-elfvens mynning. De svenska drago