Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1851, sida 1

hans blick blef högst allvarsam. Tyst nårmade han sig sin dotter och aslägsnade henne från dörren. Lenora flydde till ett hörn af kammaren och nedböjde sitt hufvud under en djup känsla af blygsel. Då slög dörren upp; glad och jublande instörtade en ung man, ilade med öppna armar till den darrande flickan och ropade henne vid namn. Blind af glådje hade han såkert kastat sig om hennes hals; men adelsmannens utstråckta hand och allvarsamma blick höllo honom tillbaka, Han blef stående, stirrade stum på allt i rummet, på den torftiga måltiden och på den gamla adelsmannens och han dotters tarfliga kläder; smårtsamt tråffad, han satte håndernå ögonen och ropade förtviflad: — Store Gud! har eder lott blifvit sådan? Långe hade dock icke detta smårtsamma intryck makt åfver honom; på nytt vände han sig till Lenora, fattade med halft våld båda hennes hånder, tryckte dem feberaktigt och sade: — Lenora, du min bögt älskade, se på mig, att jag må blifva förvissad om, att ditt bjerta bevarar minnet af vär kårlek. Flickan kastade på honom en långtansfull