Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 1

Hon lemnade stolen och gick till dörren. Herr van Vlierbeke inträdde verkligen; han höll en pappersrulle i handen och gick med långsamma steg till en stol, på hvilken han nedföll utmattad och flämtande. Han var mycket afmagrad; ögonen lågo djupt i sina bålor, hans blick var ostadig, kinderna bleka och ansigtet affallet. En svår sjukdom tycktes hafva uttärt honom och tillika beröfvat honom alla kropps-och själskrafter. Hans klädsel var äfven mycket torftig. Länge hade den kämpat mot eländet och visade tillochmed nu hvarken fläckar eller dam; men klädet var alldeles loggslitet; rocken var lagad här och der och föll något slankig omkring den magra kroppen. Således hade kanske armod och fattigdom nedböjt adelsmannens starka själ och krossat hans modiga bjerta! Lenora betraktade honom bekymmersull. — Ack, min far, är du väl återigen sjuk? — Nej, Lenora, svarade han; men jag känner mig så olycklig! Flickan kysste honom hjertligt, smekte honom tröstande med handen och sade: — Min goda far, ännu för åtta dagar sedan låg du sjuk. Vi bådo då om din helsa såsom den högsta lyeka som kunde träffa oss här på jorden. Nu har Gud hört våra böner, du är åter frisk; och vid första motgång sörjer du åter. Dina försök hafva väl misslyckats i dag, icke sannt? Jag läser det i dina dystra drag. Men hvad gör det? Hvad fattas i vår lycka? Vi skola strida lika tappert mot ödet som förut; vi skola vara starka och blicka eländet modiga i ansigtet! Modet är också en rikedom. Var icke mera bekymrad, goda far; se på mig, är väl jag sorgsen? lemnar väl jag förtviflan rum i mitt hjerta? Visserligen gret