Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 1

hos slera högre svenska officerare. Finland skall ju åndå komma att tillhöra Ryssland,yttrade en af dem, general Ehrenroth, -hvarför icke då likaså gerna först som sist-. En annan hög officer stod på en bastion i Sveaborg, oom var försedd med vallpikar; för Guds skull-, ropade han, göm de hår, ty om fienden stormar och får sigte på dem, så ger den ingen pardon-. Motstycke till sådana menniskor bildade en mångd högt begåfvade och tappra anförare, hvilka det svenska folket ännu nåmner med stolthet. Friherre Adlercreutz, öfverste och sedan general, fick snart det största inslytande på fålttågets gång, sårdeles i centern; det var samma man, som blef en af hufvudmånnen vid konungens afsåttning. Han förenade med ett gladt och öppet våsen, som kunde vinna menniskor, en krigares instinkt på valplatsen; han var lugn, beståmd, full af mod och kraft; fattades honom något, så var det en viss förslagenhet, som andra af anförarna egde. Vidare grefve Cronstedt, en man, hvars styrka låg deruti, att han i fullaste mått gjorde sin pligt; öfverste Gripenberg och flera andra tillkåmpade sig årofulla namn; men de förtråffligaste af brigadgeneralerna voro högra och venstra slyglarnas anförare, friherrarna Döbeln och Sandels, hvilka båda snart svingade sig upp till generalsrang. (Forts. följer.)