Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 1

1111 4 2—qqP!T 7 — n I tekonung i spetsen, kunna . ? . våttvisan och frälsat sitt brödraland, men unhafva trottsat oder Gustaf IV Adolph, under denna grillsångare. denna odugliga och ånda till vanvett i halstarriga konung var det en omöjlighet. N ; : 2 . a Sveriges olyckliga förhållanden ökades också derigenom att det på samma gång måste bjuda Ryssland, Danmark och Norge spetsen; hvarjemte Englands bjelp blef till ringa nytta. Kort efter nyåret 1808 begynte de ryska truppsamlingarna vid grånsen. Man ville begagna tiden, då vintern slog sina broar och anlade sina vågar i det vågfattiga Finland och derigenom låttade anfallet, på samma gång den försvårade en undsåttning från Sverige och isynnerhet hindrade den svenska flottan att låpa ut. Ryssarnes armå räknade icke mer ån 16,000 goda och fullt rustade soldater, men genom skickligt utspridda rykten hade man bibragt folket den tron, att den vore hela 60,000 man stark, och denna tro verkade förlamande på Finlands försvar. Grefve Buxhöfden var kommenderande general; han var en klok man och hade mycken öfning i det militåriska lifvet, men var hvarken fåltherre eller hjelte; han visade sig icke på valplatsen. Bland de öfriga generalerna intog I grefve Kamensky en utmårkt plats. Ung och I bildad, egde han både snille, mod och kraft; hans åregirighet var förenad med ett ådelt tånkesått, han ålskade krig och hade under striden mot Frankrike utvecklat sin fåltherretalang. I kavalleridfversten Kulnesshade svenskarne en likaså djerf, vaksam och tapper som glad och höghjertad fiende; han fann sedan sin död i kriget mot Napoleon. Den finska håren, som först efterhand samlades från det vidsträckta landet, uppgick till omkring 14,000 man; i Sveaborg hade den en stark fåstning. General Klercker var hågsta befålhafvaren, men blef genast efter krigets utbrott afslöst af general Klingspor. Denne var en gammal, svag och okrigisk man, hvilken gjort sin carriere som general-intendent vid arm6en och aldrig visade sig der det gålde. En karrikatyr af honom, som utspriddes i armån, var sårdeles betecknande: Han och hans adjutant afbildades på en slåde, som ilade i våg norrut. Hör ni skotten ? ropar generalen; -åhnej, er exellens, svarar adjutanten, dem ha vi aldrig hårt. Klingspor betalte sina spioner dåligt och förstod så litet attinhemta underråttelser, att han, ehuru omgifven af en trogen befolkning, aldrig hade fullkomlig reda på fiendens styrka, stållningar och planer. Militäriska kartor tråffade man sållan i hufvudqvarteret; derimot tillråckligt af låttfårdighet, låsa qvinspersoner och båjelse att lefva friskt. Engång, då Klingspor icke kunde få något smör, utbröt han: -Jag svålter ihjäl i det hår landet.Lägger man hårtill, att hans order från konungen voro af tvetydigt innehåll och kunde tolkas såsom order att ståndigt draga sig tillbaka, så faller det genast i ögonen, att utsigterna för den finska håren voro långt ifrån lysande. Ryssarna förstodo också att skjuta med gyllene krut, och förråderi och feghet visade sig snart