Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 1

hvarför flyger du så oroligt fram och tillbaka? Sörjer du öfver att vara fången och tillika veta att frihet och glädje herrska derute? Du är född i skogarnas och ängarnas vida rymd och påminner dig kanske att Guds sköna sol endast der framkallar lifvets sanna gläaje? Du stackars sogel, jag är ett naturens barn liksom du; äfven jag har blifvit bortförd från min födelseort; äfven jag saknar min barndoms ensamhet, och den tysta lunden som beskuggade min vagga... Eller har du, liksom jag, för alltid förlorat en vän? Blandar sig kanske i din sorg bilden af den, som du fordom älskade? ... Men, hvarför frågar jag dig: Våren, kärlekens tid är återkommen, och äfven för dig är älska lifvets uppgift . . . . Jag har köpt dig under lyckligare dagar, och du har här varit mitt sällskap och min tröst ... Vid dessa ord öppnade Lenora buren och fortfor: — Men jag gissar ditt lidande; jag vill icke längre vara för dig hvad det oblida ödet är för mig -:-Höj dig nu på dina vingar, och måtte Gud beskydda digi Njut i fullt mått de tvenne största behofven för allt lefvande: Friheten och kärleken! Huru nöjd och glad du spänner ut dina små vingar! Farväl, farväl, du 1yckliga! ... Ett ögonblick såg hon efter fogeln, som pilsnabb svingade sig upp mot den klara himlen, och satte sig sedan med ett lugnt och tillfredsstäldt leende på sin stol; derpå tog hon sin linnesöm och började att arbeta med samma flit som förut. Så fortfor hon en fjerdedels timme, hvareftor hon glad upplyfte hufvudet och ropade, då hon hörde buller i trappan: — Nu kommer min far! måtte han hafva varit lycklig!