Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1851, sida 1

Moder hans i såtern var — . . CJ -Hår år jag min egen karl— tänkte gossen. Svarta djur nu kommo två, Lufsandes, dit han sågs gå: Stora, grymma, lurfviga — Jag fick sållskap, det var braltånkte gossen. -Men hvad år det för slags djur? Den der stora tycks mig sur. Om jag kunde fråga mor! — Men det måste vara kor — tånkte gossen. Och han gick dem glad emot, Såg ej ösats mörka hot, Såg ej hur de grinte till — -Jag med dem nu leka vill— tänkte gossen. Och emot den skarpa tand Stråckte pilten liten hand: Djuret lyfte då sin ram . Kors, hvad du år snåll och taml— sade gossen. Ett af djuren unge år, Denne bjuder nu han bår Ur sin skäppa: ungen åt — -sSer man bara, det går åt— sade gossen. Modren straxt drog klorna in, Ned hon tryckte ungen sin, Lade, stilla, sig framför — -vänta, jag dig sållskap görl— sade gossen. Han på marken nu så såll Kastar sig; mot modrens fåll Lutar hufvudet han der — Korsl så mjukt jag ligger hårl— sade gossen. Och han klappade och slog, Och han lekte, och han drog Uti djurets pels, så tjock — bu bra tålig år ändock!— sade gossen. Slutligen af leken trått Somnar liten pilt, så sått. Nalle fromt på honom såg — Att i mammas knå han låg — drömde gossen. Snart han våckes af ett skri: Djuren flydde — allt förbi . Store Gud! du lefver än?Mammal du skrämt bort min vän— klagar gossen. I!åsaren finner utan tvifvel att hr Börjes åldre syskon fått en farlig rival till publikens I ynnest.