Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1851, sida 1

villigt leende visade sig i hans drag: han råckte honom handen redan på afsständ och sade: — Hjertligt vålkommen, herr Gustaf! Jag hade redan våntat er flera dagar och år verkligen glad att återse er hår. Vi komma såkert att afgöra mången vigtig affår tillsammans; jag tackar er, att ni hedrar mig med ert förtroende. — Huru står det till med den esterlemnade förmögenheten? finns det något testamente? Denna påminnelse gjorde Gustaf ondt. Under det han upptog några papper ur sin plånbok, målade sig en verklig smårta i hans ansigte. Notarien, som mårkte detta, sade: — Er förlust smårtar mig djupt, min herre. Er goda onkel var min vån, och jag sörjer mer ån någon öfver hans död. Långt ifrån sitt hem kallade Gud honom från denna verlden; det år en stor olycka, men det år så menniskans öde. Vi få trösta oss med den tanken, att vi alla åro dödliga ... Men er onkel höll så mycket af er; utan tvifvel glömde han er icke i sina sista anordningar. — Se hår, se sjelf huru högt han ålskade mig; svarade den unga mannen och lade en mångd papper på bordet,