Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1851, sida 1

Den sattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Ötversättning från Holländskan.) VII. (Forts. fr. n:o 262.) Adelsmannens hänrycknlng var ännu större än hans dotters; också sade han med tårade ögon och rörd stämma: — Ett nytt, friskare blod ilar genom mitt hjerta; ett nytt lif strömmar genom mina lemmar! Ack, Lenora, jag står i stor skuld hos dig, jag borde hafva varit uppriktig och tillstått ailt för dig; men förlåt mig: fruktan att förorsaka dig sorg, hoppet att kunna rädda oss, hindrade mig derifrån. Jag kände dig ännu ieke rätt; jag visste ännu icke huru omätlig den skatt var, som Gud i sin godhet skänkt mig! Nu skall du få veta allt; jag skulle också icke längre kunna bevara hemligheten, af mitt bandlingssätt och min smärta; den förskräckliga tidpunkten är kommen, slaget som jag fruktar står hotande för dörren och är oundvikligt. Är du beredd att höra mig, Lenora? Uppmuntrad af sin faders leende svarade Lenora i smekande ton: — Min fader, nedlägg all din smärta i mitt bröst, men dölj ingenting för mig; ty jag vill hafva min fulla andel deraf. Du skall få se huru den tyngd, som du anförtror mig, skall falla från ditt hjerta! Adelsmannen lade högtidligt sin dotters hand i sin och sade: