Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1851, sida 2

jag begår några betydliga osler af er. Nej, hr van Viierbeke, jag behöfver icke, Gud vare lof, Se så noga derpå. Men enligt min tanke år hvarje giftermål en affår, som man börjar i kompani, det år mycket bra om båda lågga något till kassan, om också delarna blifva olika. — Gud, min Gud! suckade adelsmannen och vred sina hånder. — Ja, sade köpmannen åter, min brorson erhåller ett hundra francs, och om han vill lortsötta assåärerne, så står honom min kredit öppen, och den år också något vård. Jag begår icke och vill tillochmed icke, att ni utstyr Lenora med en lika stor summa; hennes adliga hårkomst och ånnu mer hennes ålskvårda våsen uppvåga rikligt skillnaden. Men hvad såger ni om hålften, femtio tusen francs. Det kan ni väl gifva henne, om jag icke bedrar mig. Nå, taga vi hvarandra i handen derpå? Blek och darrande satt adelsmannen på sin stol och kånde sig alldeles tililntetgjord. Han svarade också helt modlös: (Fortsåttn.)