de sig icke kanna dem och de ej heller voro för rätten bekanta; men kärande ombudet förbehåll sig, att vid annat råttegångstillfålle få dem afhörda, sedan de företett behöriga intyg om sin frejd. Tilltalade Holm, hade under det öfriga svaranderna afgåfvo sina beråttelser flera gånger fallit dem i talet, eller ock försökt att genom hviskningar gifva dem ledning för deras utsago. Sådant föranledde kårande ombudet att härpå fåsta domstolens uppmärksamhet. Då ifrågavarande mål vore af en ganska grof beskaffenhet, hade man bordt vånta, att råtten opåmind aktade på, att ransakningen fördes med den allvarsamhet, att hvarken å ena eller andra sidan tillätes något vingleri. Men då dittills sådant från domstolens sida ej skett, hemstållde kårande ombudet, om icke låmpligt vore, det Holm utvisades, medan öfriga tilltalade inqvirerades. Härölver fann dock domstolen sig icke ens föranlåten attafkunna något beslut, utan fortsattes undersökningen, såsom den börjats. Under största delen af ransakningen, var allmånna åklagaren, stadsfiskalen, herr advokatfiskalen Grejffe tillstådes, utan att det förmårktes det han ville upptråda, för att å tjenstens vågnar föra den talan, hvartill den redan förekomna bevisningen honom ovilkorligen förpligtigat. Hårefter yttrade kårande ombudet, att det icke lede tvifvel, det ju hvar och en, som i dag målet öfvervarit, med rysning och harm funnit de tilltalade lagligen öfvertygade om att hafva, på sått ståmningen gifver vid handen, sig brottsligt och våldsamt mot mamsell Svedmark förhällit. Full laga bevsning. vore, enligt kårande ombudets förmenande, härom sförebragt, hvadan ombudet ock kunde nu till pröfning öfverlemna målet; men då ombudet trodde sig genom ytterligare bevisningsförande kunna lägga i dagen de egentliga motiverna till mamsell Svedmarks okristliga behandlingssått, hvilka motiver vore af den beskaffenhet, att tilltalade Holms brottslighet blefve ånnu svårare, begårde ombudet för sådant åndamål uppskof med målet på fjorton dagar. Imellertid voro samtlige svaranderna, lagligen förvunna och dfverbevista, att vid omståmde tillfållet hafva med våld tagit mamsell Svedmark ifrån hennes tillflyktsort hos Maria Pettersson och imot hennes vilja fört henne till madam W. bostad i Masthuggsbergen; ett brott hvilket ej kunde lindrigare anses, ån efter 20 kap. 7 4 Missgerningsbalken sådant samma lagrum lyder i kongl. förordningen den 20 Jan. 1779, det vill såga: såsom för edsöres brott med urbota bestraffning af I års fåstning och 100 daler silfvermynt pöter. Och yrkade ombudet, i följd håraf, det samtliga tilltalade måtte genast inmanas i håkte, för att der den vidare ransakningen afbida. Häröfver yttrade Holm, det han trodde, att det ej lyckats kårande ombudet, att förebringa bevisning, hvarken imot honom eller öfriga svarander om någon som helst brottslighet, hvadan han bestridde påståendet om deras inmanande i häkte; och förenade sig öfriga svaranderna håruti. I anledning håraf sade kårande ombudet, att han visserligen ej öfverbevist Holm om någon brottslighet, men lyckligtvis för sanningens skull, hade Holm sjelf erkånt och medgifvit, att han, underråttad det mamsell Svedmark ej godvilligt ville åtfölja madam Winberg, befallt det mamsell Svedmark skulle, antingen hon ville eller ej, bortföras. Denna befallning vore ock orsaken till det mot mamsell Svedmark straxt derpå utåfvade våld. Öfriga svaranderna voro med mer ån tillråckliga bevis öfyertygade, dessutom hade äfven de sjelfva erkånt sin brottslighet och finge de ock derför lida, ehuru kårande ombudet förundrade sig öfver att Holm haft samvete, att draga andra i olycka; men hans samvete tycktes också redan hafva slagit honom, enår han, ehuru endast part i målet, men ej advokat för dfriga svaranderna, likvål funnit sig föranlåten att för dem svara. Hårefter öfverlade råtten enskildt och askunnade derefter för parterna beslut, hvarigenom målet utställdes till vidare behandling om sjorton dagar, och håktningspåståendet ansågs