Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1851, sida 1

lar af en sammanhångande plan får handelns befordrande och kommunikationers befråmjande, der det år nådigt, eller odlingsföretags beredande, der det är nyttigt, så böra medel till deras utförande anskaffas, så vidt utan olågenhet ske kan. Andra länder, der industrien år högt utvecklad, gå ofta uti förlag för stora företag, hvaraf de skyndsamt håmta frukter, som betala förlagskostnaderna. Hvarför ej följa efterdåmen der de åro goda?samt med afseende på vårt sått att hopa behållningar uti allmänna verk och kassor, och statsverkets stora tillgångar: Dessa betydliga summor äro utlänte till allmånheten, båra rånta och uppsuga således alltjemnt mera och mera från nåringarne, som alltjemnt öka sina skulder till statens kassor. Staten riktar sig på bekostnad af enskildte. Jag anser att hvad af näringarne sålunda uppsuges, bör till nåringarne återgifvas, på det sätt, att det anvåndes till företag, som befordra näringarnes tillvåxt, utveckling och förkofran, samt gifva sysselsåttning åt den befolkning, som nåringarne ej förmå att sysselsätta. Det år ej utlåningssystemet jag gillar; det stjelper snarare. Nåringarne befordras båst genom indirekta medel, sädane som för dem undanrödja hindren. — — — Ett annat jemnvål oss eget sörhällande är att 2 millioner, vid pass, reserverats uti riksgåldskontoret till åndamål, som först framdeles kunna uppfyllas. I stället för att såsom i andra stater, der man kan råkna, låta statsmedlen vara i rörelsen så oafbrutet som måjligt, för att gagnas vid transaktionerne man och man imellan, hafva vi för plågsed att hopa dem såsom depositioner i banken, eller att deraf bilda behållningar, som sfåstas genom utlåning på vissa händer. Vi tillråkna oss derigenom någon rånta — vi vinna i år 1 million i råntor — men vi försvåra och besvåra den allmänna cirkulationen, hvars tröghet återverkar på tillgångarne för statsbidragens utgörande. Jag inser nogsamt svärigheterna att åndra vanorna, äfvensom beskaflenheten af de farhågor, hvilka göra att man vidhänger dem, oaktadt erfarenheten de sista åren tyckes hafva gifvit något mera upplysning uti saken. Men jag kan ej undertrycka den mening, att når penningeförlågenheten år allmån, den inre handelsrörelsen oerhördt trög, den fattigare befolkningen i saknad af illråcklig sysselsättning och reproduktiva företag inbjuda till verksamhet i alla riktningar, då bör staten öppna sina kassor, och komma de nåringar till understöd, som staten sugit utur, för dem öppna nya kållor till verksamhet, medel till besparingar och utvågar till afsåttning. — — — Jag anser derföre att rikets ständer böra fatta ett helt annat beslut, ån det statsutskottet tillstyrkt, ett motsatt: att nemnligen statsutskottet bår taga anslagens nytta och företagens allmånna gagn uti moget öfvervägande och föreslå rikets stånder de utvågar, hvilka kunna beredas för företagandet och fullbordandet af alla de allmånna arbeten, hvilka utskottet finner vara åndamålsenliga, verkligt båtande samt befordrande rikets heder och framtida båsta; — —