Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1851, sida 1

med förvåning och fasa; så snart han tystnade sånkte sig hennes hufvud mot bråstet, och några tysta tårar droppade ur hennes ågon. Herr van Vlierbeke fattade hennes hand och sade tröstande: — Jag visste vål, Lnnora, att mina ord skulle smårta dig; men du måste vånja dig vid tankan på denna skiljsmåssa. Lenora upplyfte sitt hufvud och sade beslutsamt: — Hvad? Skulle Gustaf kunna fordra, att jag ölvergåfve dig? Du skulle ensam framlefva sorgliga dagar på Grinselhof, under det jag och min man njöte af den stora verldens nöjen och fester? Ack, då skulle jag icke hafva ro ett enda ågonblick; ty öfverallt skulle jag höra mitt samvetes rop: -Otacksamma, kånslolösa! Du glömmer din lidande I fader! Ja, jag ålskar visserligen Gustaf, han år mig dyrbarare ån lifvet; och jag vill icke af Gud begåra någon annan lycka ån hans hand — och likvål, om han skulle såga till mig: lemna din fader; du har att vålja mellan honom och mig, så skulle jag visa honom ifrån mig. Och om jag också skulle sörja mig till döds deröfver, — så doge jag åtminstone i dina armar, min far! Vid denna sorgliga tanke sånkte sig å