Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1851, sida 1

Lenora och hennes sader genomvandrade han trädgärdens skuggrika aller; var en uppmärksam åhörare af de föreläsningar, hvilka adelsmannen håll öfver åtskilliga grenar af konst och vetenskap; njöt af den hulda flickans vackra röst, då hon stundom låt den klinga under låfhvalfven; utbytte under hjertliga samtal sina ider med fader och dotter, eller satt drömmande i bersån, tånkte på en lycklig framtid och kastade dervid kårleksfulla blickar på Lenora, hvilken, om hans brinnande önskningar uppfylldes, snart skulle blifva hans brud. Redan då ynglingen första gången såg flickan på kyrkogården, hade hennes rena och ådla drag fångslat honom; nu, då han åfven lärt kånna hennes själs renhet, hade hans passion blifvit så djup och omfattande att hela verlden tycktes honom särglös och död, om icke Lenora med sin blotta nårvaro hade uppfyllt och lifvat allt. I hans ögon var ingen engel, detta den fromma pocsiens barn, så skön som hans unga våninna. Hon förenade också med den kroppsliga skönhet, som Skaparen skänkte den första qvinnan i paradiset, ett hjerta, hvars klara spegel verldens onda ande ånnu icke fördunklat med sin andedrågt, och ur