srukta. når arbetarna sjunga. En betydelsefull sörändring! Der gisves föröfrigt, utom Pierre Dupont, åfven många andra och deribland ganska utmårkta chansonniers, för det mesta verkliga arbetare, t. ex. den förtråffliga Claude G6noux och författaren till den berömda visan: -Förtvislans soldater-. De visor af komiskt innehåll, som man stundom, men likvål sällan, får höra i arbetaresällskaperna af en och annan, åro alla tagna ur vaudeviller; prosa och vers blandas om hvarandra i dem. Det år mårkvårdigt, att i Paris, liksom åfverallt annorstådes, allt hvad som verkligen utgår ur folkanden, bår en allvarlig karakter. Böeranger år ånnu alltjemnt populår, man låser och kånner honom; men man sjunger honom icke. Redan långt före februari-revolutionen existerade i Paris sådana lokaler, der det arbetande folket, mån och qvinnor, samlade sig en eller två gånger i veckan under ett par timmar om aftnarna. Man kallade dessa -goguettesoch besökarna -goguettiers-. Drycken var också hår bisak, och sängen hufvudsak. Redan då hörde man tankarna om en ny verldsordning uttala sig i ord och melodier från dessa blusbårares läppar, hvilkas kraftiga armar och flitiga hånder tillvågabringa all den prakt och herrlighet, som kallas Paris. Men Ludvig Philips polis, hvilken tillåt Bal Chicard och Musard, vakade så mycket noggrannare Öfver goguettes, och en vacker dag blefvo de betydligaste bland dem tillstångda och enskilda medlemmar straffade. Den champagnedrickande lasten fick sola sig i borgarekungens solsken. De stackars arbetarna, hvilka vid sitt tolf-sous-vin utsjöngo sina lidanden och sina förhoppningar, blefvo straffade såsom ordningens fiender.