Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1851, sida 1

Rydqvist. Det har sedan utkommit i bokhandeln och är särdeles innehållsrikt. Det vittnar om grundliga sorskningar, och resultaterna af dessa sramlåggas med en reda och skårpa, som måste öfvertyga. Vi tillräda hvarje vån af sädernespräket att förskaffa sig ifrågavarande arbete. Dess åndamål år detsamma, som denna artikels, eller utrotandet af flera vedertagna missbruk i svenska skriftspråket. Till en bårjan och såsom ett slags inledning reproducera vi följande ur hr Rydqvists arbete: -All undersökning, som har en gifven verklighet till föremål, måste på en gång vara rationell och historisk, i viss mening och till visst omfång. Rationell, emedan man, vid allt slags grundligare betraktelse, bår utgå från grundsatser, och uppsöka sådana, der de icke förut åro gifna: historisk, emedan allt faktiskt, för att rått begripas, måste ledas tillbaka till sitt ursprung, måste prösfvas i hänseende till sina orsaker och yttringssått. Det ensidiga rationella förfarandet, utan ledning af verkligheten, den förflutna så vål som den förevarande, skall blott stårka villfarelsen och alstra nya villor, nya abstraktioner utan innehåll. Dessa satser, tagna i sin allmånlighet, plåga mestadels såsom sanningar erkånnas; men, tillåmpade, blifva de åmne för de mest skiljda åsigter, dessa diametralt motsatta grund-åskådningar, som söndra verlden i tvenne stora hålfter, med olika benåmningar inom olika rymder, vare sig vetenskapens, konstens eller det borgerliga lifvets. Inom språk-vetenskapen har man likvål långesedan funnit, att man på den rent rationella planen icke kommer ur stållet. Denna erfarenhet har först på lexikografiens fålt gifvit sig till kånna. Du Canges, Wachters, Adelungs, Ihres bekanta verk gifva derom vittnesbörd. I våra dagar har, genom en skårpt och vidgad forskning, på det Germaniska fåltet framför allt genom Grimms storartade undersökningar, blitvit allt mer klart och fattligt, att ordboken står utan fåste, om hon ej har språklåran till sin grundval, och att den vetenskapliga grammatiken måste behandlas i historisk riktning. Icke så, att man hår, mer ån på andra fålt, önskar en ovilkorligt bindande följdriktighet, enlig med det historiskt gifna: en strång och stel utveckling efter samma rörelselagar, som i det framsarna gjort sig gällande. Än mindre uppstår fråga om återgång till ett odlingens redan genomlupna skifte, åfven om denna kunde visa fördelar af icke ringa vårde. Man ville det omöjliga, om man ville teckna spräkets framtidsbild, eller uppgå rågången får den bana, som ett lefvande tungomål skall följa, för att homma till målet. Tankens kropp, språket, följer icke dessa methodiska rörelser, som på förhand utråknas med mathematikens noggrannhet: den fina, nervretliga organismen kånner intryck af odlingens alla vexlingar, tidens ande, folkets tillfålliga sinnesstämning. Men den historiska språkforskningens åliggande år, icke blott att tyda det förflutna såsom sådant, utan också att ur det förflutna förAD — ——