klara det närvarande, uppställa språkets gemomgående lagar: visa vägen och sättet, hvarpå det nu bestäende uppkommit: hvad derut år ren och naturenlig utveckling eller missbildning: hvad af det missbildade fastvuxil med det åkta, ursprungliga, eller hvad som blott låst fladdrar på ytan, och utan fara och utan skada kan afsöndras. Bruket, så måktigt verkande på språkets åden, huru ofta år det icke omedvetet af sina afsigter, huru ofta vacklande och med sig sjelf oense? och det endast derföre, att begreppen icke klarnat eller icke såmjas, ifråga om hvad som verkligen år rätt. För deras skull, som icke äro nöjda med att så veta hvad som är sannt och riktigt, utan åfven behöfva upplysas om hvem som edagt det-, torde vi, innan öfvergängen sker till sjelfva uppvisandet af missbruken, böra nåmna, att författaren, hvilken dels gifvit oss anledning till, dels sjelf framstållt nedanstående anmärkningar, år -En af de aderton i svenska akademien.Dertill få vi omtala, att han utgifvit ett stort arbete Om svenska språkets lagar, vittnande om utmärkt lårdom och skarpsinnighet. Slutligen erinra vi om hvad hr Bergstedt i sin Tidskrift för litteratur yttrat just om det arbete vi hår anmåla: -Vi kunna — säger hr Bergstedt — ej neka oss nöjet att med några ord göra våra låsare uppmårksamma på tillvaron af denna lilla skrift (Den historiska språkforskningen) af vår lärdaste sosterlåndska språkforskare. Den år sårdeles egnad att genom hela sin framstållning och det förtråslliga valet af exempel gifva den stora allmånheten en förestållning om den nyare spräksorskningens vigt och betydelse, och särdeles med afseende på den numera allt oundgängligere undervisningen i modersmälet.Sedan vi omtalat detta, åro vi öfvertygade att nedanstående anmårkningar skola finna uppmårksamma Öron, icke blott derfår att de äro sanna, utan åfven derfår att de utgått från behörig auktoritet. Sid. 14 lågger författaren i dagen, huru oriktigt det år att skrifva sednare. sednast. Ihre antager vål gissningsvis, att det svenska adjektivet sen år en sammandragning af siden och att sålunda d i komparat. och superlat. år radikalt. Mot denna gissning uppståller sig den lilla förargliga upptäckten att det der si den hvarken i tryckta arbeten eller i hittills bekanta handskrifter funnits till. Och om nu siden icke existerar, hur skall någon samman dragning deraf kunna ega rum. Ett adverbium cib) ungesärligen liktydigt med det nuvarande sedan, finnes visserligen; men det kom pareras: siDari, siDastr. Hvarifrån skulle då n hafva inkommit? Icke eller kan man hårleda denna, af en och annan ånnu begagnade, missbildning från det gamla siTHan), i hvilket fall man fordom skulle haft si NInari, siTHnaster, — -former efter hvilka man öfverallt förgåfves blickar-. Är icke denna bevisning tillråcklig, så få vi erinra om den allmånt gållande språkregeln att adverbiet lånar sin comparation af det motsvarande adjektivet. Kom parationen kan således icke grunda sig på sedan, utan på sen. Också nyttjas i de åldsta urkunderna senna eller senar (komparat. I al sen), i Hels. Lag. äfven senere såsom rena . ; 2 adverbier. Stafningen sednare, sednasl år en helt ny uppsinning, som icke ens i originalupplagan till 1734 års Lag år någonstädes synlig. Det torde alltså nu vara tid att rensa bort detta obehöriga d ur de råtta och regelmåssiga formerna senare. senast. I sammanhang härmed vilja vi såsta uppmårksamheten på den omståndigheten att jemnte siTHan finnes en sammandragen form sin (likasom man jemnte meTHan) samt att ännu i dag ofta brukas sen i st. s. sedan (likasom ren i st. f. redan). Af denna omståndighet år bland annat inlysande, att språklynnet, långt ifrån att fordra något d i komparat. och superlat., tvårtom ofta utskjuter denna bokstaf åfven i positivus. (Fortsåttning). CX) I helst tiiiii 3 —t— AMA B) — — — — — —