Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1851, sida 1

lifvet, din far skall du väl ändå alltid älska. icke sannt? — In i döden, min ålskade far! — Lenora, mitt goda barn, fortfor fadren, din kårlek år för mig hår på jorden min enda belåning, ja hela mitt lif. Denna tröst för min själ får du aldrig taga ifrån mig! Den djupt sorgsna tonen i hans råst, grep Lenora så, att hon tyst fattade hans hand och fuktade hans bråst med sina tårar. Orörliga förblefvo far och dotter försjunkna i en sinnesståmning, som hvarken var glådje eller smärta, utan en blandning, ett mellanting af båda dessa motsatta kånslor. Först åndrade sig uttrycket i fadrens ansigte; hans drag blefvo allvarsamma, han skakade, likasom tvislande på hufvudet, och tyck tes sörebrå sig sjelf något. De ord, som framkallat dottrens tårar, hade i hans sjål väckt den tanken, att en annan person skulle kunna dela hans barns kårlek och kanske för alltid föra henne bort ifrån honom! Visserligen var han beredd till hvarje, åfven det största offer, som kunde försäkra hans dotters lycka; och dock hade blotta tanken på en möjlig skiljsmässa bragt hans sadershjerta att blöda. Nu sörebrådde han sig sjelf detta drag af egoism, och sökte med våld aflågsna