Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1851, sida 1

angående förvandling af kroppsstrafl, ådömdt Johan Andersson i Gåsefall. om de förenade rikenas diplomatiska representation i utlandet. I. Men utom det att Norge ånnu i dag icke eilver sin behöriga andel till värden af de sörenade rikenas utrikes angelågenheter, fö rekomma, under nårvarande förhållanden, flere andra omståndigheter, som utan tvifvel borde föranleda regeringen att betånka sig rått vål, innan den upplåter alltför många befattningar af detta slag åt norrmån; och, ehuru ogerna, nödyas vi beröra äfven dem, då det ståndiga skriket om allt flere och slere , diplomatiska posters besåttande med norrmån aldrig tyckes vilja sluta, och regeringen, som blott hörer den ena sidan intresserad af saken, måhånda skulle kunna förgåta de vistiga svenska intressen, som likväl hår äro i fråga. Till bestridande af så ansvarsfulla och grannlaga vårf erfordras nåmnligen, enligt vår tanke, ovilkorligen att vara vål initierad i handlåggningen af diplomatiska årenden, utom vissa andra småsaker, som vi hår icke vilja vidröra, af hvilka ingendera delen vinnes i Christiania; och dertill erfordras vidare en större förmåga att beherrska den sjudande nationalfåfångan ), och en mera uppriktig broderskårlek till svenska nationen, ån den vi hittills hos dem varseblifvit. Hvad norrmännens sinnelag imot oss beträstar, kan detta naturligtvis aldrig blifva föremål får något klander, ehuru vi icke kunna undgå att iakttaga och beklaga det; men hvad vi måste klandra och verkligen finna, minst sagdt, obehörigt år deras högljudda anspråk på att så representera oss i utlandet — oss utländingarnalVi våga till hvarje tånkande menniskas omdöme ) Huru denna stundom hos norrmännen kokar öfver, åfven vid tillfällen, då det simplaste lefnadsvett och vanligt sens commun bordt ålågga iakttagandet af den yttersta hofsamhet och decence, derpå hafva vi både erfarit och hört beråttas rått många komiska drag; men för att visa, hvilket obehag de stundom derigenem förorsaka, och huru föga de akta tid och rum, vilja vi hår anföra en liten anekdot, som år i hög grad karakteristisk: Det hånde sig för några år sedan i en viss hufvudstad, som vi hår vilja kalla P., att vår minister derstådes inbjudit en mångd af de i staden vistade svenskar och norrmän till en middag, vid hvilken, som vanligt, derjemnte funnos församlade flere medlemmar af diplomatiska korpsen och i allmånhet gråddan af stadens mest lysande societet. Det var, om vi rått minnas, en konungens namnsdag, och vid middagens slut uppstod derföre vården och föreslog, på sitt vanliga, charmanta sått, en skål för H. M. konungen af Sverige och Norge. Skålen dracks med förtjusning, och gåsterne satte sig åter ned till deserten, då — hast du mir gesebn — en af de norska gåsterne tråder upp och säger: Det maa nu tillades mig at udbringe en Skaal for Kongen af Norge og Sverrig! — Allmän tystnad! Gästerne började se på hvarandra; somliga bleknade, andra logo i mjugg, men ingen rörde sitt glas. Lyckligtvis år vården icke den som låter konsternera sig så lått. Med glådtig ton utbrister ban strax: Nog visste jag att jag hade goda viner, men att de voro så goda trodde jag icke! hvarpå ett allmånt skratt aflåste den obehagliga förståmning, som detta ovåntade intermezzo hade framkallat. anar k—k— — —