Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1851, sida 1

a4ende, medioher. Det står utan tvifvel norska storthinget lldeles fritt att helt och hållet indraga sitt idrag till ministerstaten; men det står icke Jverige mindre fritt att i samma stund låta epresentationen för Norge upphöra. Intetlera af rikena eger rått att skilja behandlinzen af sina diplomatiska angelågenheter ifrån let andra rikets, men derimot står det hvart lera riket ganska fritt att upphöra att låta representera sig hos fråmmande makter, i håndelse det icke skulle hafva lust eller råd dertill. På detta sått skulle naturligtvis ett sådant steg från norska si san blifva betraktadt af Sverige; ty vi betvifla att man hos oss skulle vilja besörja vården af Norges yttre angelågenheter och intresse på svensk bekostnad. Men vi bedraga oss troligen icke, om vi tro att norrmånnen för detta senare alternativ skulle söredraga att betala sina penningar. Öm utrikesministåren torde vi en annan gång få tillfålle att såga några ord. Hvad för öfrigt angår den öfverklagade omståndigheten, att flera ministerplatser för nårvarande skola vara besatta med svenskar ån norrmän, så har detta sin naturliga förklaringsgrund deruti, att Sverige år ett urgammalt rike, som haft egen representation i utlandet i flera århundraden, som derföre blifvit vandt att se sina yttre angelågenheter, likasom sina inre, vårdade af egna landsmån, och som i följd deraf åfven af ålder i sitt utrikes-kabinett haft en plantskola får diplomatiska funktionårer, likasom det i sin hufvudstad har en centralpunkt för fråmmande sån debuden och hela vår yttre politik. Når nu, i en olycklig stund, den åmkliga föreningen med Norge tillvågabragtes, som i såäället för att bidraga till vår styrka, vårt lugn samt vår och Skandinaviens politiska betydenhet, blott tårer på våra båsta krafter såvål i materiellt, som i andligt och politiskt hänseende — i senare fallet emedan den norska manien efter oberoende af Sverige, i fråmmande makters ögon gifver unionen ett utseende af svaghet, som den aldrig bordt eller behöft ega, och emedan samma mani åfven visar oss att vi från det hållet hafva icke det ringaste att förlita oss på — då skulle vål Sverige strax, i förtjusning derösver, lemnat hålften eller ett ännu större antal af sina diplomatiska funktioner i utlandet åt norrmån: de, som redan innehade sina poster, borde vål hafva tagit afsked, och de som då redan voro intagne i utrikes-kabinettet, borde vål hafva stigit undan för norrmän! — Sådant hade imellertid varit obilligt, äfven om föreningen varit verklig, och det hade under nuvarande förhållanden varit otillbörligt, åfven om Norge till ministerstaten bidragit lika med oss; men nu år, som vi alla veta, föreningen så litet materiel och effektiv som måjligt, och någon jemnlikhet i penningebidrag till ministerstaten har så mycket mindre egt rum, som norska anslaget dertill, under hela den sjortonåriga perioden från föreningens hörjan till 1828, icke utgjorde mera ån 25,000 speciedaler i sedlar, hvilket, i anseende till det norska pappersmyntets dåvarande vanAR EE nn RR a VE SRS