Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1851, sida 1

kan. Liksom berörd af en trollstaf stannade han bänryckt. Det var verkligen en ålsklig syn att se det sofvande barnet! Den sjunkande solen kastade sina strålar på hennes ansigte och olverejöt allt som omgaf henne med ett ljust rosenskimmer. De tåta lockarna söllo i tåck oordning ned för hennes kinder, busken, som bildade bersån, hade fållt många af sina blommor på hennes hufvud, och hela hviloplatsen var besådd med dess snöhvita kalkar. Hennes dröm sortfor och medförde ännu det saliga leendet; hennes låppar uttalade ännu obegripliga ord, som unaföllo hennes själs omåtliga jubel. Långe återhöll adelsmannen sin andedrågt och låt sina Ögon hvila på sitt ålskade barn. Men snart Ofvervåldigades han af sin rörelse, och han utropade hänryckt, med Ögonen vånda mot himlen: — Lofvad vare Du, allsmåktiga Fader, hon år lycklig! Må jag hårnere lida som en martyr, men skånk denna för mig dyrbara varelse din barmhertighet! Var mitt barns beskydd och förverkliga oskuldens dröm, du gode Guu! Ener denna korta, men brinnande bön, satte han sig på den andra stolen, lade försigtigt sin ena arm På bordet, för att stådja sitt hufvud derpå, och blef sålunda sittande orörlig; lycka och beundran glånste i hans drag. Betraktandet af hans barns uppblomstrande skönhet, tycktes för honom vara en Lethe-flod, bvarur han drack glömska af alla sina qval — hans ögon voro ofrånvåndt riktade på henne, och hans ansigte återgaf, såsom en trogen spegel, hvarje sinnesrörelse, som det ålskade barnet erfor. (Fortsåttn.) — ——