Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1851, sida 1

— —— —:———————— — —— RE re, och kunde icke tro sina egna öron. ITvislande srågade han: — Den tjocka rika herrn, som om söndagarna under högmäs-an sitter jemnte er i koret? — Nå, min kåra Jans, hvad år det för underligt deruti? — Och den vackra junker Gustaf, som i går på kyrkogården talade med vår fröken? — Just densamma. — Ack, herre, det år stenrikt folk! De hafva köpt alla godsen omkring Echelpoel; det står vål tio båstar på deras stall, utan att råkna dem, som de hafva i staden. Deras vagnar äro beslagna med silfsver öfverallt. — Det vet jag mycket vål, och just derför måste jag mottaga dem, som det egnar och anstår deras stand. Håll er således i ordning med er hustru och er son; i morgon bittida kommer jag till er. Ni länar ju mig gerna er hjelpsamma hand? — Ack ja, herre, ni kan råkna på mig; den tystaste Önskan från er sida år tillräcklig för mig. Det gör mig alltid ett nöje att tillbjuda er mina ringa tjenster. — Jag år högst tacksam för er tjenstaktighet; vi få ( vidare talas vid i morgon. Efter dessa ord gick hr van Vlierbeke in uti förpaktarens bus, gaf gossen några föreskrifter i asseende på de ur vagnen tagna sakerna och skyndade derpå till slottet. Så snart han icke mer kunde blifva sedd af förpaktaren, fick bans ansigte ett friare uttryck; ja, ett långtansfullt leende visade sig deri, då han spanade utåt trådgårdens gångar, liksom han hoppades tråffa någon i denna enslighet. Just då han vånde förbi ett hörn af en slingrande gång, föllo hans blickar plötsligt på den sofvande flic