Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1851, sida 1

friskhetens strålar öfver jungfruns spegelklara anlete. Det såg näston ut, som om hennes drömbild förkroppsligat sig, svåfvade framför henne i den doftande, ljumma aftonluften och inströmmade som en glådjeslod i hennes Öppna hjerta. Så låg hon långe försänkt i glömskans sköte och prisgifven åt håoförande drömmar — då hördes buller på gårdsporten, och gnåggandet af en håst afbröt den djupa tystnaden på Grinselhof. — Flickan vaknade ej. Den gamla vagnen hade återkommit från staden, och framkördes till slottet. Förpaktaren och hans hustru skyndade fram för att helsa sin herre välkommen och hjelpa till att spånna ifrån håsten. Imellertid steg hr van Vlierbeke ur vagnen och riktade några ord till husfolket, men i så sorglig ton, att förpaktaren och hans hustru, högeligen förundrade sig. De voro visserligen vana vid det allvar, som aldrig lemnade honom, åfven under de vänligaste samtal; men i dag hvilade en utomordentlig nedslagenhet öfI ver hans drag. Han tycktes aldeles hafva dukat under för tröttheten, och hans eljest så lifliga Ögon blickade nu matta och dystra fram under de sammandragna ögonbrynen. Hästen hade blifvit förd in i stallet. Den unga betjenten, som redan aflagt sitt livre, hemtade några korgar och paketer ur vagnen och satte dem på ett bord i förpaktarens hus. Hr van Vlierbeke vånde sig nu till förpaktaren och sade: Min kära Jans, jag behöfver er bjelp. Grinselhof erhåller i morgon besök, hr Denecker och hans brorSon skola spisa middag hår. Aldeles förbluffad stirrade förpaktaren på sin her