Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1851, sida 2

Naturvetenskapen såsom ett allmänt bildningsmedel. (Efter danska tidskriften Skolans Reform,). (Forts. sr. N:o 247.) Den betraktelse vi först vilja anställa är hemtad srån det rent allmånna förhållande, hvari menniskan står till naturen: Hvarje menniskolif har sin rot i naturen, det utvecklar sig långsamt ur dess moderliga sköte, det arbetar sig så småningom fram till sjelfmedvetande, och åfven under dess högsta utveckling, åfven i det andliga lifvets högsta sfer gör natursidan af menskliga tillvarelsen sig gållande, åfven hår år det med ett inre, osynligt band förenadt med naturen. På alla sidor omgifves menniskan af naturen, den utbreder sina brokiga taflor för hennes ögon, i hennes öron ljuder dess förvirrade larm, genom sinnena mottager hon oupphörligt nya intryck, och genom naturdrifterna erinras hon beståndigt om sitt beroende af naturen. Hela lifvet igenom ligger den framför henne som en outtömlig källa till nya förestållningar och betraktelser; ån ådrager den sig hennes uppmårksamhet genom nya mårkvårdiga fenomener, ån sporrar den till djupa betraktelser, genom den ordning och regelbundenhet, som uppenbara sig i tingens brokiga hvimmel. Barnets utveckling från det omedelbara naturtillståndet till medvetande, består just deruti att hålla igen mot de vexlande intrycken, att det begynner jemnföra det bekanta med det fråmmande, det lika med det olika. Föremålen för den första undervisning det imottager, eller för föråldrarnas uppfostringsverksamhet, år således förnåmligast naturföremålen, sådana som dessa tillfålligt erbjuda sig. Den omedelbara åskådlighet, hvarmed de framtråda, går dem till ståndiga föremål får barnets nyfikenhet och fråglust, under det den tillika just gör det möjligt att tillfredsstålla dessa. Allt efter som barnet blifver åldre, får det också förmågan af en noggrannare och för. ståndigare uppfattning, och då skickas det i en skola. Det arbetet, att orientera barnet i lifvet, alt göra det bekant med omgifningarna, att stålla det på råtta ståndpunkten, för att kunna uppfatta sitt förhållande till dem, — detta arbete, som hittills bedrefs inom familjens sköte, på ett tillfålligt och ofullståndigt sått, göres nu till föremål får en medveten och planmåssig verksamhet. Man stråfvar att, efter en viss ordning, som står i samklang med den gradvisa utvecklingen af barnets fattningsgåfva, bibringa det sådana kunskaper, som åro nådvåndiga för att det må blifva en sjelfmedveten menniska, och dertill menniska på en beståmd tid och på ett beståmdt stålle. Det måste liksom inhemta sin tid, för att kunna lefva ett kraftfullt lif deruti; det måste i sitt individuella lif genomgå den and