Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1851, sida 2

liga utveckling, som menniskan redan tillryggalagt från naturtillståndet till den nårvarande ståndpunkten. Hvilka åro nu dessa kunskaper? — vi måste i förbigående erinra, att srägan här icke angår de olika skolor, som åro nödvändiga efter olika menskliga förhållanden, utan om skolans föremål i allmånhet. Är detta hår riktigt angifvet, så skall man finna de kunskapernas hufvudgrenar, dem skolan har att meddela, genom att undersöka, hvilka de menskliga lifvets grundförhållanden åro, hvilka de olika sferer äro, hvari menniskan rör sig. Dessa åro: förhållandet till naturen, som nårmast och mest omedelbart omgifver henne, och som hon oaflåtligen år nödsakad att kommunicera sig med, dernåst förhållandet till det menskliga samhålle, hvari hon skall lefva och verka, d. v. s. förhållandet till den historiska verlden, och slutligen det omedelbara personliga förhållandet till det gudomliga, eller det sedligt-religiösa förhållandet. I alla dessa riktningar behöfver hon undervisning och vågledning, i dessa alla måste skolan komma henne till hjelp, genom att på det naturligaste och ändamålsenligaste sått utveckla henne till den grad af andlig bildning, hvilken år liksom det samhålles gemensama egendom, hvari hon lefver. Utesluter man en af dessa sferer ur skolans kunskapscirkel, underlåter man att meddela undervisning deruti, så blifver bildningen bristfull, det blifver ett gebit, der menniskan saknar kunskap och insigt, dess andliga synkrets blir trångre, dess lif blir icke så rikt och mångfaldigt som det eljest skulle blifvit. Ty hvad år det, som skiljer menniskan från djuret? jo, att hon kånner sig sjelf och tillika kan erhålla en klar insigt om allt som omgifver henne. Detta måste då påtrycka menniskans hela existens en egendomlig prågel, så att hon, i förhållande till allt, hvarmed hon kommer i beröring, stråfvar efter ljus och klarhet. Sålänge hon blott stirrar slö och dolsk på föremålen, år hon ett djur, men icke en menniska. (Fortsättning).