Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1851, sida 1

öfver mig . . . . och ändå jublar och frossar min själ af en aldrig förr anad salighet . .... Efter en kort tystnad vaknade hon till verkligheten, reste energiskt sitt hufvud och skakade sina rika lockar, liksom ville hon aflågsna en måktig tanke. vänligt ropade hon till neglikorna: Vånta litet mina barn, jag lofvar er hjelp och vederqvickelse. Derpå bröt hon en lummig gren från en närstående buske och beskuggade blommorna dermed, tog sedan en liten vattenkanna, som låg vid blomstersången, och skyndade öfver gräset till en liten dam, öfver hvilken några tårpilar lutade sig. Vid hennes ankomst till dammen var vattenytan klar och lugn; men knappt hade hennes bild speglat sig deri, förän den framkallade ett hvimmel aflefvande varelser. Hundradetals guldfiskar af hvarje storlek och fårg, råda, svarta och hvita, ilade omkring i dammen och summo till henne, de stackars varelserna höllo hufvudet upp ur vattnet, snappade med munnen och tycktes bjuda till att tala med sin vånninna. Denna hade lagt ena armen omkring nårmaste piltråd, lutade sig öfver vattnet och sökte fylla sip kanna, utan att komma fiskarna för nåra. — Låt mig nu vara i fred, sade hon till dem, nu bar jag icke tid att leka med er. Sedan skall jag tänka på er mat. Men gulafiskarna kretsade omkring kannan, till dess den upplyftades ur vattnet; tillochmed sedan både kannan och flickan försvunnit, trångde de sig till det stålle, som flickans fot nyss betrådt. (Fortsåttn.) on Aiiiiiii —