Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1851, sida 1

kade hans panna; dock beherrskade han äfven denna känslornas uppsvallning, nedslog ögonen och suckade dystert men täligt. — En almosa! — Nå, hvarför skulle jag icke tömma lidandets kalk ånda till dråggen? Det sker ju för mitt barns skull! Notarien tog några fem-francs-stycken ur en låda och erbjöd dem åt adelsmannen. Antingen nu att gåfvan, på detta sått erbjuden, syntes honom förolåmpande, eller att penningsumman var allt för otillråcklig att vara honom till nytta — allt nog, han fåstade en stund förvirrade blickar på penningarna och sjönk derpå med en djup suck tillbaka i stolen, hvarefter han dolde sitt ansigte i båda hånderna. Då intrådde betjenten och anmålde ett annat besök; knappt hade denne åter gått ut, förån odelsmannen reste sig upp och torkade tårarna ur de fuktiga Ögonen. Notarien pekade ånnu på fem-francsStyckena, dem han laggt på ena bordshörnet, men med afsky vände hr van Vlierbeke sina ögon ifrån dem och sade hastigt: — Hr notarie, ni måste förlåta min djerfhet; jag hoppas ånnu en ynnest af er. — Hvad då? — I min dotters namn beder jag om tystlåtenhet. — Hvad det betråffar, så kånner ni mig sedan lång tid tillbaka, och behåfver icke frukta något. — Ni afslår således mitt understöd? — Tack, tack! ropade adelsmannen i det han sköt notariens hand ifrån sig, och darrande, som om en frossa öfversallit honom, lemnade han rummet. Så skyndade han ånda ner på gatan, utan att vånta till dess tjeparen öppnade porten. nnu bedöfvad af det sista hårda slaget och oförmågen att beherrska sig sjelf, böjde den olycklige adelsmannen sitt hufvud under den lidna skymfens