Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1851, sida 1

någon menniska med någon eftertanke iabilla sig, att svenska nationen eller dess represen tanter icke skulle veta att skilja imellan sak och person, imellan folk och konstitutiou. Öm vi ock ville höja norrmånnen sjelfva till halsgudar, icke blefve deras konstitution bättre eller för oss mera begårlig derigenom; snarare tvårtom, ty englar kunna utan tvilvet hjelpa sig med en ganska medelmåttig konstitution; det år ju naturligt att bevisningen skulle för oss vara långt mera slående, om man behagade eller kunde visa, att den norska statsförsattningen medför vissa välgörande verkningar, oaktadt de hinder och svårigheter, som möta i landets natur samt folkets moraliska och ekonomiska belägenhet o. s. v. Imellertid hysa vi för vår del, alldeles inga förhoppningar på antagandet af någon konstitution, med frvilligt samtycke af vära stånder; det år således förspildt krut att oupphörligt lågga an på den norska konstitulionen, och hvad vi vinna derpå år blott fåderneslandets förlust, Den andra villfarelsen, som i senare tider i synnerhet verkat förlamande på en del af allmånheten och pressen, år den, att den innerliga vånskap och förbrödring, som vi alla så gerna ville se varaktigt befåstad imellan de trenne skandinaviska folken, nödvändigt fordrar att vi i alla förhållanden till dem, så mycket som möjligt, gifva efter. Vi sade, så mycket som möjligt, ty det år säkerligen icke deras afsigt att uppoffra allt får deras ålsklingsid; men grånsen för det möjliga i denna våg hafva de aldrig velat uppgifva: vi våga till och med försåkra, att de aldrig sjelfva gjort sig reda derför, och det år derför de måste förskaffa sig motståndare der de annars aldrig skolat finna dem; det år derigenom de motarbetat sig sjelfva. Det finnes såkerligen bland detta parti en icke ringa mångd af redliga mån och högst ålskvårda karaklerer, men de hafva så införlifvat sig med ideen om det treeniga skandinavien, att de förgåtit, det denna tid ånnu icke år inne, att hvarje fördel, som vi gifva Norge eller Danmask icke alltid år en fördel för -det gemensamma såderneslandet, utan ofta nog allenast får oss utgår en gifven förlust, och att till och med så ssna gålvor kunna förekomma, som mera asldgena brödrarikena, än förena dem. Helt och hället ledda af sin varma broderskänsla, glömma de icke sällan bort den sonliga; de kunna derför med den gladaste min i verlden beråtta regeringsåtgårder, som på det mest uppenbara sått krånka våra råttigheter och vår nationalitet, och man ser dem icke sållan betyga regeringen sin tacksamhet får åtgårder och beslut, som borde fylla hvarje svenskt bråst med de smärtsammaste känslor, de lifligaste bekymmer. De synas tro, dessa ultra-skandinaver, att något missnöje med de norska förhållandena icke finnes till, eller, i allt fall, icke betyder något, om det blott icke i det offentliga gifver sig tillkånna; att då norrmännen utan tvifvel, efter deras lårmenande, måste ålska oss, då de från vår sida aldrig erfara annat ån artigheter och uppoffringar, så skall, å vår sida, —