Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1851, sida 1

tryckande ok; hans ögon stirrade mot marken, och en stund irrade han utan mal utåt gatorna. Ändiligen väckte honom känslan af den oundvikliga nödvänaigheten ur hans seberdrommar; han stållde sina steg mot Burgerhouter-porten och följde fåstningsverken, tills han befann sig helt allena i ett aflågsen vinkel af dem. Der föregick en fruktansvård strid i bans inre; hans låppar rörde sig krampaktigt; ångest och hopp, blygsel och förtvistan stodo vexelvis att låsa på hans ansigte. Imellertid hade han tagit sin gulddosa ur fickan, betraktade djupt sorgsen det adliga vapen som prydde dess lock och vaknade småningom ur sin dystra sinnesståmning; ett högtidligt beslut tycktes hafva mognat i hans sjål. Derpå afskrapade ban med en pennknif vapnet från dosan, hlickade oaflåtet på densamma och sade sakta, Åotverväldigad af sin sinnesrörelse: — Du minne af min goda mor, du, som så långe hållit mitt armod hemligt; du invigda sköld, med hvilken jag försvarat mig mot hvarochen, som sökt utspana mig fattigdom; du heliga arf från mina förfåder — .... dig skall jag nu lemna, och med brotisliga band vanhelga! Men, kanske, råddar oss det yttersta bjelpmedel, som du erbjuder mig, från fullkomlig undergång! Tårarna strömmade utför hans kinder och qvåfde hans röst. Det oaktadt arbetade han flitigt med knifven, till dess vapnet blifvit oigenkånneligt. Nu återvånde han till staden, genomstråfvade alla små, menniskotomma gator, och betraktade med skygg blick de uthångda skyltarna. . .. (Fortsåttn.) MIRRORS RNE SANNA SS SNRA ——