Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1851, sida 1

— ——— ———————— spisa hos oss; onkela har sjelf inbjudit sig — och vi hafva ingenting att invända — min dotter böfde litet till sin anspråkslösa toalett — han kommer troligen att åfven inbjuda oss till sig. Vårt elånde skall afrycka den slöja som hvilar öfver oss. — Det gäller att våga de största uppoffringar, för att icke förgås af blyssel. Härpå drog han handen ur fickan och visade notarien, med tårfylda ågon, omkring två francs i småmynt — Hår ser ni, sade han inroniskt, hela min rikedom. Med detta skall jag i morgon traktera mina gåster; och om ni icke gör afseende på mitt elände, så år mitt barn utan råddning förloradt! — För Guds skuld, herr notarie, neka mig ej ert ådelmodiga bistånd. —., Tusen francs? sade notarien för Sig sjelf. Jag bör icke narra mina klienter . . Hvilken såkerhet kan jag erbjuda dem för denna summa? Alla edra gods äro ju redan intecknade öfver värdet. — Ett tusen, eller fem hundrade, ja, tillochmed endast två hundra, svarade han, låna mig endast litet penningar för att rådda mig ur denna ledsamma förlågenhet. — Jag har inga kapitaler, som jag för nårvarande kan använda, sade notarien betånksamt; om några veckor kunde vål ett tillfålle erbjuda sig, men jag kan icke lofva någonting beståmdt. — Nå förstråckt mig så mycket ur er egen kassa, inföll adelsmannen. — Jag kan omöjligen inse, huru ni skulle kunna återbetala ett sådant lån, sade notarien spefullt, och måste således antaga, att ni ber mig om en almosa. Smårtsamt tråffad bleknade adelsmannen; en flammande blick sköt fram ur hans Ögon, och vreden ryn