Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 1

AAni 3 Sfi DARRAR ER ga lurslesamiljens tillbkning, i i ala landsåndar efter utgången uppmaning samlas för att dricka punsch och tånder i sina fönster några mer eller mindre sömniga talgljus! Är det då möjligt att allvarsamt och eljest förståndigt folk, — till hvilka vi råkna hofvet och dess vånner, — kunna fortfarande vagga sig i en dylik sållsam illusion, kunna roa sig sjelfva och hvarannan inbördes med ett dylikt sjelfbedrågeri, som att detta vore en opinionsyttring ur nationens inre, ett allmånt uttryck ur -svenska hjertans djup?... Vi kunna förstå, — ur rojalistisk synpunkt, ty det år naturligt att om de snart råknade republikanerne i landet kan här icke vara fråga! — vi kunna förstå att vid nuvarande kronprinsen Carls födelse en sympatetisk glådje bögjjudt yttrade sig öfver hela riket; Oscar, då på höjden af sin popularitet, var ånnu dynastiens enda skott, hans fadersglådje var derföre alla deras, som vid denna dynasti ansä go landets framtid vara fästad. Förhällanderne nu åro mycket olika. Dynastiens kontinuitet år redan sedan långe rikligen försåkrad, landet ser i detta afseende med lugn på icke mindre ån trenne arfprinsar förutom den gifna thropsöljaren, hår år åtminstone ingen sara i dröjsmäll. kronprinsen sjelf har dessutom icke förstått att omgårda sig med någon öfverdrifven folkets kårlek, han år tvårtom på sått oah vis ånnu temligen fråmmande för det folk, hvars chef han en gång skall vara; nationen år sålunda visserligen långt ifrån att missunna honom glädjen att trycka en arfvinge till sitt bjerta, men, det må sågas helt uppriktigt, den kan icke, åtminstone svårligen med någon entusiasm, göra thronföljarens husliga lycka till sin egen, hans intresse till sitt, den stadnar egentligen blott utanför som en vanlig betraktare, uppskrifver håndelsen måhånda i sin almanacha, men — hvarför ljuga? — nåppeligen synnerligt djupt i sitt hjerta. Allt detta bör det unga hofvet sjelf veta och kånna; det år af det slags ting, hvilka man, som det heter, mårker i luften. Och åndå vill man ha springande champagnekorkar, illuminationer och fråjdeskott! Eller skulle äfven detta möjligen vara en af dessa hemliga punkter i åktenskapskontraktet, som redan vid nyss afslutade riksmöte kostade oss en ganska rund opåråknad summa i de famösa nålpenningarna? ÅA ena sidan, o hvilken blindhet! å den andra, hvilket et skrymteri! (Ö. P.)