Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1851, sida 1

lägen paus. Thea stod der med nedslagna ögon och blossande kinder och petade på korkskrufven och midt i punschfloden stod Christian och stirrade och stirrade — hans barndomskamrat var honom så bekant och likväl så fråmmande. Jas trodde att far och mor vå härute, sade han förlägen. De komma säkert strart.Li hade visst inte väntat mig Ofta ha vi talt om dig, men du skref inte når du skulle komma. Det visste jag inte sjelf. Så fort jag kunde komma från skeppet i Flensborg, skyndade jag mig hem; hemma var ingen utom pigan, som sade att ni voro hårute i det gröna — — —. Det blef en glådje når de gamla kommo ner. Hade madam S—s hatt icke förut fått bucklor, så fick den minsann nu. Christian famnade och kysste mamma gång efter annan, och hon kunde hvarken tånka på hatt eller löslochar. Fadren trinnade omkring dem, klappade Christian på skullran, stråk hans bruna kind och mumlade: bm, beskedlig gosse, rask pojke, hm, hm! — Hans små ögon tindrade af fröjd; han och hans bustru nickade menande mot hvarandra, helt stolta Öfver den starka, vackra sonen. I dörren stod Peters med hatten på nacken, stödjande sig på den rodnande Thea; hans ögon hvilade på gruppen framför honom, och då han tyckte att föräldrarne fått nog af vålkomsthelsningarne, ropade han: Nå, min pojke, nog Du får denna gång, och kom hit och gif mig ett årligt sjömanshandslag, ty du har vål inte gölmt — (Fortsåttn.)