Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1851, sida 1

Hr Ringii anförande inför magistraten, mot koll. Gullbransson, under dennes frånvaro, år af ingen betydelse förr, ån dess innehåll blifvit lagligen bevisadt. Man vet af åtföljande bevis, att Gullbransson på denna tiden, liksom förut, lagligen och försvarligen bestridt sin tjenst. Att hr Ringius tagit sin gosse ur skolan, under denna Gullbranssons lagliga tjenstsöring, år af lika liten betydelse eller bevisning, som om Pehr eller Jöns skulle behagat att göra detsamma. Att skolungdomens antal betydligen dkade sig den termin, på hvilken Gullbranssons tjenstförråttning först bestriddes genom vikarius, torde intet annat bevisa, efter man nödvändigt vill att en lärare skall sör detta förhällandet skåmmas, ån att skolan vann ökadt förtroende, sedan just vid samma tid en ny vikarierande rektor började att fungera, hvilken hvarken af presterliga bestyr fråndrogs den offentliga undervisningen, ej eller slåpade ungdomen med sig till en aflågsen vrå i staden, och åsidosatte att vaka öfver föreskrifven ordning, skick och disciplin på skolrummet; icke eller föregaf denne rektorn sig vara öödsjaldå fråga var om, att på vederbörligt ställe oslentligen visa, om han under terminens lopp lärt sina gossar något eller intet. Lock och trug att underskrifva kollega skoIlex protokoll har aldrig i försvaret för Gullbransson blifvit nåmndt. Beskyllningen år förvänd och alldeles ohemul. Ett lika förhållande år med den skrifvelse, som skall hafva cirkulerat till alla målsmån. Insåndaren af försvaret för kollega Gullbransson har till rektor Warenii besvarande framstållt vissa frågor, hvilka i sig sjelfva åro så klara, att sanningen genast inses. Då lagen söreskrifver att undervisa på lårorummet, år ju det olagligt att skilja sig sjelf och ungdomen, derifrån. Genom detta aslässnande åsidosättes ju den tillsyn, som i lagen söreskrifves, öfver ordning, skick och disciplin. Kommer nu dertill, att man i denna aslågsna vrå i staden icke frågar ester den i skolan ensam varande lårarens behandling af ungdomen, icke gifver honom lagligt skydd, gifver sämsta sedebetyget åt den, som icke begår annat och dylika fel, ån att oskyldigt leka med en bonde, högsta sedebetyget åt den, som svårligen förolåmpar låraren, så torde det vara solklart för hvar och en, huru det stått till under hr Warenii tjenstgöring, och att det klander som uppstått mot Gullbransson, hårledt sig från Gullbranssons förgåfves hafda bemådande, att i Warbergs skola befordra den ordning och det skick, som gållande skollag honom befallt och föreskrifvit. Insåndaren af genmålet har åfven framstållt frågor till kollega Gullbransson eller hans försvarare, hvilka alla åro af den beskaffenhet, att de sjelfva intyga sin osannfårdighet. Är det vål möjligt att en lårare, som i egen person i 21 år offentligen undervisat i en latinsk auktor, hvilken han till stårsta delen kan utantill, nu skulle behöfva mellanradig dfversåttning, får att undervisa några gossar, hvilka, vid Gullbranssons tilltråde, tA — — —