Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1851, sida 1

———— —— — — — — — alla ålskare, som lägtar att få trycka dig till sitt högst klappade hjerta. Din Robert. O, jag förstenades af smårta och härm, då jag nu åter genomläste detta bref, der hvarje ord vitnade imot mig! Hur man kan drifva sin skamlöshet så långt som denne Robert, det går öfver mina begrepp! Att så tilltala mig, hade i hvad håndelse som helst bittert kränkt min stolthet — nu, nu gjorde det mig förtviflad! Att kalla mig du, att låta påskina det jag gifvit honom hopp — o, huru måste ej den ädle, öppenbjertlige Ernst förakta mig, anklaga mig för dubbelhet och jag, jag får ej en gång försvara mig, ej bevisa min oskuld, ty ban bevårdigar mig sej ens med en fråga derom! Han, som ej skulle fålla den störsla brottsling utan att höra honom, han dömmer dock mig ohörd! Aurore, det ges stunder, då jag fruktar att sinnet skall slå sina mörka vingar kring min panna! . Två dagar efter denna händelse reste Ernst; vid åfskedet kunde jag ej afhålla mig från att yttra dessa ord: o, dom mig ej för bårdt! Låt ej skenet fålla mig! Han svarade blott med en suck, kastade sig i schåsen, och var snart försvunnen. Och jag, jag innestångde mig på mitt rum, mina läppar darrade, det svindlade för mina ågon och ett par timmar förslöto i nåstan medvetslöst tillstånd; då jag åter kunde gråta, strömmade tårarna med hästigbet tills ej flera funnos qvar; en slags kAnslolöshet för allt eflerträude de håftiga kånsloutbrotten, och jag log bittert, då en spegel visade mig mitt förstörda utseende, ty nu hade ej en gång den oblygaste smickrare kunnat såga mig någon kompliment deröfver. En sörsoffning har följt hårpå, känslans hästighet har förtårt den — om huset rasade skulle jag ej taga ett