Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1851, sida 1

Om det vid sistlidne Riksdag väckta förslag rörande de förenade rikenas bidrag till konvojkassans gemensamma utgifter. Vi omtalade i en af våra senaste artiklar om Gunstbevisningarna mot Norge, att rikets stånder vid sistförflutna riksdag beslutat ingå till Kgl. Maj:t med anhållan att, vid det förestående beståmmandet af beråkningsgrunden för dessa bidrag, såsom sådan måtte antagas icke rikenas folkmångd, utan låstetalet af de fartyg, som under en viss tidrymd beseglat farvattnen på andra sidan Cap finis terre, samt att, enår dessa fartygs drågtighet utgjorde 45,000 låster för svenska och 30,000 för norska, borde i följd deraf Norges bidrag bestämmas till tvåsemtedelar af hela den gemensamma utgiftssumman, och vi yttrade då att denna beråkningsgrund syntes oss mindre riktig. Det år då vår skyldighet att framlågga skålen för denna åsigt, och vi tro oss så mycket mindre kunna underlåta detta, som det för principens skuld, långt mera ån för penningens, synes oss vara af vigt, att man icke, vid reglerandet af så ömtåliga förhållanden, slår in på en våg, som utan tvifvel rått snart skulle leda till nya förvecklingar och obehag, eller just motsatsen af hvad man åsyftat. Man vet att Cap finis terre sedan åldre tider spelat en icke obetydlig roll hos alla sjöfarande nationer, och ånnu för ett eller annat tiotal af år sedan skulle det icke förundrat oss, om man tagit denna udde till en slags utgångspunkt för fördelningen af de förenade rikenas gemensamma utgifter för den yttre handelns skydd och befråmjande; men, sedan barbareskerne upphört att ofreda våra handelsskepp, sedan vi till och med aflåst den svensk-norska handeln från tributen till dessa stater, och efte den erfarenhet vi på de senaste tio, tolf åren haft af den norska han delsmarinens framsteg på aflågsna haf, har det verkligen något förundrat oss att man icke tagit de nyare tidsomståndigheterna i betraktande, utan på föråldrade förhållanden sökt etablera en princip, som redan i sig sjelf oformlig och otjenlig, inom några få år skulle sannolikt försåtta oss i samma stållning, som den, hvarifrån man nu söker lösgöra sig. Det bör nåmnligen icke förgåtas, att konvojkassans utgifter icke nu, såsom förr, afse nästan uteslutande den nordiska handelns skydd i Medelhasvet, utan åfven till en högst betydlig del andra vigtiga föremål, t. ex. traktamenter till konsuler och konsulatsekreterare, svenska och norska sjömäns understölljande, sjöexpeditioner o. s. v., med ett ord, den svensk-norska handelns och sjöfartens befrämjande i alla verldsdelar; och att af dessa utgifter en högst betydlig del faller på denna sidan Cap finis terre inses lått, om man erinrar sig att den ojemnförligt största delen af de förenade rikenas handel och sjöfart går på norra och vestliga Europa, och att af hela antalet svensk-norska konsuler, nåra hålften 622 EBF(i,s D