Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1851, sida 1

— ——— —A)oyIr—— —— Ernst, och den rodnad, som flammade på hans ansigte, bevisade att hans känslor för ögonblicket ej voro stämda till välvilja mot den senare. Som jag ej kunde bryta mitt löfte, måste jag åtfölja löjtnanten. Vid afskedet sade Ernst: Skall fröken Constance lemna oss för längre tid? Kom och hemta mig, då ni vill ha mig åter, blef mitt svar. Resan skedde nåstan under tystnad; både Robert och jag voro förståmda. Följande dagen stannade prostens gamla sogelbur — som flickorna Hjelmcrona kalla den — vid stora trappan, och jag måste bekänna att jag aldrig förr sett den med sådan glädjeRobert begaf sig på Jagt, så fort han fick den i sigte, ty han ville ej pålågga sig tvånget att vara artig mot en Person, som han ej kunde tåla, förklarade han. Under loppet af eftermiddagen frågade mig Ernst: Följer fröken Constance oss hem? Jag jakade härtill och gjorde det äfven under föregifvande, att jag fullkomligt skulle ståta mig med prostinnan, om jag afsloge hennes Önskan. Jag såg nog aw Hjelmeronas håröfver blefvo litet gråa på mig — men det brydde Jag mig ej om. Jag kan ej rått reda de känslor, hvilka röra sig på djupet af mitt hjerta; det år dock, som om något oförklarligt, besynnerligt, föregingo derinom. Men, Aurora, du får dock ej tro, att — jag vet ej rått hur jag skall såga — att — nå ja då, att jag år kår — fy då, det år ett bra förargligt ord! Nej, gubevars, långt derifrån; man kan väl tycka att en menniska år hygglig, utan att derför falla på dylika dårskaper. Jag kånner mig intresserad af hans samtal; hans sått att vara, så olikt de unga karlars jag förut lårt kånna, eger för mig nyhetens behag, ty han hvarken smickrar eller sjeskar, och just detta går att jag tycker mer om honom, emedan jag hört meningslösa artigheter till