Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1851, sida 1

Av InmI ÖDIÖD InB MMC pe 4444 4H0HSOUOT mera sinne för det skåna ån det nyttiga, och . mera böjelse att se den estetiska, ån den praktiska sidan af tingen. Dock — åfven det ta har ju sitt intresse och sin vigt på den stora vågskålen, der menniskornas lif och öden vågas, och ur konstens brutna spegel återstråla ju imot våra blickar gestalter, skönare, renare och osta mera ålskliga och tåcka att betrakta, ån de, som man griper på gatan eller ur hvardagslifvets dammiga skråpkamrar. Det politiska machineriet rörer sig tungt och ovigt, de tröttkörda sålarne flåsa på den dammiga vägen, — medan konstens genius i sin lustiga char ilar hån mot de rymder blå, der det förlofrade landet lockar och der paradisets guldkust ler. Men det passar icke i en tidning att komma med sådant, invånder du. Den måste vara praktisk allvarsam, prosaisk, — sårdeles i den goda staden Götheborg. — Nå vål, du kan hafva rått. Lät likvål denna gång nåd gå för rått. Men inledningen blir för lång, — hvarom vill han då skrifva? tånker du. Och jag svarar med den bekanta latinska sentensen: De rebus varlis et nonnullis aliis. Jag vill ingalunda bindas al några vissa ämnen, några vissa åsigter eller tendenser. Fri vill jag lågga ut med mitt lilla kritiska vaktskepp (om du så vill kalla det), obekymrad hvad vind det blåser vill jag ankra vid dar och skår, hvarhelst någon blomma våxer, som bjuder mig sitt doft och sina fårgers fågring. Ty jag nekar icke, att jag ålskar blommorna; dessa solens ålskliga döttrar, — men tistlarne och brånnesslorna, dem fördrar jag icke, och jag skall icke skona dem heller — och om jag också på dem skulle brånna och såra mina hånder, skall jag dock troget stålla mig i deras leder, som försöka att upprycka en och annan utaf dem. Det var tidigt en morgon, som jag lemnade eder stad, för att begifva mig hit. Götheborg med sina stolta palatser försvann i morgondimman och otydligt. skånjde.sjag de dunkla konturerna af börsen, penningfurstarnes förtrollade slott, detta underverk, rest till ett minne af döteborgarnes kärlek för sin vackra stad och till en vård, som bevittnar, att den fredliga handeln blifvit en makt, som förmår mer, ån hvad fordom vapnen förmådde, ty konungarnes borgar kunna knappast måta sig i prakt med denna. Ja, det år nu köpenskapens tid, och den aristokrati, hvars färger nu bäras, har lånat sin glans af guldet i kråmarens kassakista. Den har dock gjort och gör vigtiga tjenster åt ordningens och lugnets sak, och den har icke blifvit obelånad. Åt hrd fåfångan skrattar man numera i allmåänhet, men penningemånnen, dem vårderar man, J man behöfver dem. Och hvad vårde har vål också ett gammalt förmultnadt pergament, förskrefve det sig åfven från hedenhös, mot en vexel på 10,000 p:d? Riddarnes gyllene sporrar åro för långesedan förrostade, vetenskapen och konsten, Christinas och den Tredje Gustafs skötebarn, skjutas åt sidan och förbises. Jag steg — som sagdt — ombord, för att