Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1851, sida 1

mellan GöÖtheborg och Stockholm. Hvad år att såga om en ängbåtsresa? Hur många finnas vål, som ej gjort en sådan eller ätminSstone låst någon novell, skizz, följetong — eller, hvad vet jag? — i hvilken en dylik rere utförligen tecknas med alla dess såvål behag som obehag. Ämnet år sålunda utnött, förkastadt — omöjligt att vidare bearbeta. — Också vill jag endast nåmna ett par ord om den ifrågavarande. — På fartyget besann sig en ånnu helt ung man, hvars stolta utseende, ståtliga hållning och mårka, befallande blick lisligt ådrog sig såväl min, som alla öfriga passagerares uppmårksamhet. Jag mårkte snart, att han var utlånding och alldeles icke förstod vårt språk. Jag kom att sitta bredvid honom vid bordet, hvarest jag kom i tillfålle att fungera såsom tolk åt honom, då han eljest hade haft svårt att göra sig förstådd. Vi samtalade sedan mycket och han lemnade mig slutligen sitt kort, hvarest jag med öfverraskning låste det vålbekanta namme, som under Professors-parlamentets tid innehade krigsministers-portsöljen och var en af dem, som stod i spetsen för -das grosse Vaterland och dess regering. — -Jag ralen — jag har senast besökt London och dess industriexposition — jag har vandrat i Spanien, Italien, Orienten — endast Sverige har jag ånnu icke besökt — jag har rest hit för mitt nöjes skull och ångrar icke att jag företagit denna resa. Vi besågo tillsammans — ehuru åfven det på afstånd — kan jemföras med Schaffhausen, der Rhenfloden störtar sig ur Bodensjön. Det var en stum beundran, som afmålade sig i fråmlingens mörka anletsdrag, då vi vandrade från Helfvetes-fallen till Gullön och Toppön, och betraktade, hur de vilda, ungdomligt rasande vågorna såsängt brottades mot de våldiga fjättrade vid sin granitbarm — och ofrivilligt utbrast han: -Herrlich . . vunderschön!Och så kommo vi till Vreta kloster, ty jag hoppar öfver hela den öfriga vågen, såsom föga intressant. En af kongliga theaterns sångerskor, som befann sig ombord, sjöng för oss några vackra folkvisor, accompagnerad af orgeln i detta vårnadsvårda tempel, der så många minnen svåfva kring Ragwald Knapköfdes och Inge den Yngres furstliga grafhvalf, eller sofver djupt — djupt i griften bland abedissornas multnade kistor. Sången var herrlig och förtjuste oss alla. — Men borta i en vrå hviskade klockaren för några lyssnande passagerare om mörka hemligheter, som blifvit uppdagade i den gamla klosterkyrkan — om barn, som blifvit inmurade i hvalfven, och hvilkas skeletter man återfunnit... om munkarnes gudlösa lif ... och nunnorna, dessa låttsinniga systrar. Men jag hörde icke på honom. Jag låste i stållet de långa, granna latinska inskriptionerna på kungarnes och ———— — begifva mig hit hela den långa kanalvågen net: General Jochmus. Således densam— har rest hela Europa omkring — sade geneTrollhåttan, detta smycke i skapelsen, som, enligt hvad generalen försäkrade, endast I klippor, som höllo dem — likt ostyriga barn — furstarnes grasstenar och betraktade det dam! ---— OO OO RAS