Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1851, sida 1

utan kommentarier hår meddela. Den år till punkt och pricka ösverensståmmande med reJoktionens egna åsigter: För hvar och en af våra låsare år det bekant, att de båda statsmakterna utgöras af regeringen och folket, synnerligen dettas delegerade, hvilka bilda representationen. I fordna tider, och åndå ej så långt tillbaka ansågs — och det år så ånnu i en och annan stat med despotiskt styrelsesått — det blott finnas en enda statsmakt, nåmnligen regeringen; men man har slutligen nådgats inrymma så mycken råttvisa i både åsigter och deras tillåmpning, att man medgifvit åtminstone det, att regeringens makt år endast en utgrening, en afympning af folkets makt får att kunna vid alla tillfållen sätta den i utöfning. För folken åro dock förbehållna vissa kontrollerande och korrigerande maktåtgårder, med hvilka regeringen dels tillhålles att iakttaga sina skyldigheter, dels förhindras att utdfva alltför grofva maktmissbruk. Af denna beskaffenhet år t. ex. hos oss ståndernes råttighet att granska statsrådsprotokollerna, vågra eller lemna regeringen decharge, anstålla revisioner af de förvaltande verken, att ensamme asfgöra beskattningsfrågor, att deltaga i lagstiftningen, o. s. v. Med få ord: Folket år hos oss en statsmakt, minst af lika stort inflytande som regeringsmakten. Vi skulle ej hafva besvårat våre låsare med dessa simpla anmårkningar, om icke för att derifrån komma till en betraktelse, som år af lika stor vigt för folkmakten, som den år nedslående för dess vånner. Då nemligen regeringen aflåter skrifvelser till folket, skrifver den alltid i nåder, och då folket eller dess ombud skrifver till regeringen sker det alltid i underdånighet.. Mången skulle måhånda tycka att det förr borde vara tvårtom. Men hvad som synes oss ovedersågligt år att båda dessa formulårer, hårstammande från de gamla, menlösa tiderna då folket låt i underdånighet behandla sig hurusombelst regeringen i nåderfann för godt, numera äro högst olåmpliga och borde bortlåggas såsom ingalunda hedrande på någondera sidan. Att så der stå med hatten i hand får delegationen af sin egen makt höfves icke folket; att -i nåder tillåta något sådant höjer allsicke regeringens vårde. Ett bevis bland flere på behörigheten af vår anmårkning finnes deri att stånderne många gånger afslagit de propositioner regeringen -i nåder gjort dem, till och med rörande anslag till sjelfva regenthuset, deri -underdånigheten eljest plågar vara som störst. Detta år vål ett talande bevis på beskaffenheten af dessa i underdånighet och i nåder.Den, som vill riktigt harmas öfver detta föråldrade sormulår, låse med uppmärksamhet riksdagsbeslutet, der uttrycken i mängd och till åcklighet förekomma.