Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1851, sida 1

ta förskaffat honom, hafva småningom bortnötts af hvardagslifvets enahanda kretsgång, under den tidrymd af öfver trettio år, som hav hår haft sitt hem; endast stundom genombryta dessa egenskaper, likt en ljusstråle, den försoffning, den liknöjdhet för allt annat ån sin lilla verld, som inkråktat hans sinne, och i sådana Ögonblick år gubben verkligen ålskvård och intressant. Jag kan ej eller undra deröfver, ty det oupphörliga umgänget med menniskor, hvilkas tankegång ej kan höja sig öfver en viss sfer, måste i längden neddraga oss till en ståndpunkt, icke mycket höjd ölver deras; och detta har verkligen varit sallet med prosten Hahleman. Vid 28 års ålder kom han som adjunkt till Lånninge, tillbragte hår tio år i denna egenskap; blef vid den förre prostens död hans efterträdare och firade kort derefter sitt bröllop med hans dotter; nöjd med denna lott, har han aldrig efterstråfvat något högre, så att största delen af hans lif i lägn förflutit på detta ställe. Ett hufvuddrag i hans karakter år också en viss maklighet, ty då han ett par gånger af sina medbröder blifvit vald till riksdagsman, har han undanbedt sig detta förtroende och hellre stannat i fred och ro på sitt kåra Lånninge. Han trifves båst i nattrock och tofflor, med sin pipa i munnen, spelande bråde med adjunkten eller låsande tidningarne, under det han ömsom smuttar ur sin kaffekopp, ömsom drager ett par drag ur pipan; se, då år han just i sitt råtta esse, öfver hans drag ligger ett verkligt solsken af lugn och trefnad, och hela hans utseende vittnar om förnöjsamhet med sin lott. Denna kårlek för ro och beqvåmlighet hindrar honom dock ej att samvetsgrannt uppfylla sin pligt som sjålasörjare, ty då det gäller att hjelpa och trösta någon olycklig, förlorar han aldrig tiden med att öfvertånka, om han skall göra det eller ej, utan år genast villig dertill så långt i hans förmåga står. Han år åfven