Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1851, sida 1

farg, doft, men kan aldrig, skall lyckas deri, ty för högre sjålar blir alltid kontrasten stor, sorglig, i ögonen fallande; fast många finnas, som föredraga konsten för naturen, afbilden för originalet, den konstgjorda blomman för den lefvande — — —. Men du ler, Aurora, du ler åt min ifver, min hänförelse. Du kan ej begripa, huru den bortskämda, fjäsade verldsdamen kan hysa sådana åsigter; de förefalla dig besynnerliga hos mig; mig, som verlden tror, ej tänka på annat ån min klådsel, mina nöjen, mina erösringar; men ser du Aurora, inom mig bor mycket, som ej verlden anar, mycket, som år mig sjelf oförklarNgt, mycket, sastän jag ej boråe såga det, godt, men som af mina uppfostrare blifvit lemnadt ovårdadt, och som jag nu sjelf saknar ibårdighet att arbeta upp; ty det jemna jägtandet efter förströelser, nöjen, lumpenheter, alstrar slutligen en viss liknöjdhet. en slags apathi hos en själ, hvilken år skapad för ett hÖgre mål, men hvars ådla verksamhet förlamas af hvardagslifvets småaktigheter. Nej, nu måste jag bortlägga pennan för i dag, min snålla Aurora, annars tröttar jag så ut dig med mitt första bref, att du ej vill emottaga flera af min hand. D. 12. Ännu några ord vill jag tillägga innan jag afsånder brefvet. Vid Motala tog jag afsked af mitt ressållskap och mottogs der af min vård, prosten Hahleman, som sjelf var mig till mötes. Med välvilja helsade han mig vålkommen, och vid hans sidatog jag plats i en stor, gammalmodig resvagn, som skakade alldeles förfårligt, och mot aftonen stannade vi på en gård, omgifven af lönnar, framför ett rödmåladt envåningshus: det var Lånninge prestgård. En stor, tjock, rödbrusig piga seglade, vid prostens upprepade rop af Stinak, ut för att hjelpa oss ur vagnen, och i salen imottogos vi af prostinnan, som, efter att ha hel