Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1851, sida 1

ullen icke asklippes före Novemb., sörringas dess värde betydligt. Nu åro just dessa fårI klippare de personer, som till följe af sitt kringslackande och ostadiga lefnadssått skola vara de första att stålla sig i guldgråfvarnes leder. Dessutom skola de sörtvislade menniskor, som efter utståndet deportationsstraff nu svårma omkring i alla de australiska kolonierna, stråmma till guldregionen, såsom en gemensam medelpunkt, icke så mycket för att arbeta, som för att plundra. Allt detta skall vara nog för att omstörta en samhållsordning, som har fastare grundvalar ån den i nya SydWales. Svårigheten att bringa varor in i det inre af landet på vågar, som snart skola vara uppfyllda af röfvare, och under sådana måns vård, som långt heldre lemna sin post och deltaga i den allmånna guldjagten, ån spilla sitt blod för att försvara sina herrars egendom, skall icke litet bidraga till det ondas förvårrande. Det sinnes blott en hjelp emot allt detta, och den består deri att genom vapenmakt förhindra oberättigade personer att intrånga på kronans jord och att bevara den nyligen upptåckta, vårdesulla offentliga egendomen från att blifva plundrad. Guldregionen har ånnu icke öfvergått i privata händer och till ochmed om detta vore håndelsen, skulle de kungliga guld och sifverminorna ännu sortfara att vara kronans egendom. Det existerar derför en uppenbar rått att bevara den offentliga egendomen för offentligt bruk, och når man betånker, i hvilken hög grad inkomsterna deraf kunde lätta kolonisternas bördor, år förpligtelsen att bevara den lika så i ögonenfallande som råtten. Hela guldregionens utbyte, efter afdrag af arbetslöner och rentan å det för minornas bearbetande anvånda kapital, år tydligen koloniens egendom, till hvars gagn den skall begagnas, under regeringens kontroll. Då råtten och förpligtelsen att bevara denna egendom alltså åro klara, önske vi upprigtigt, att vår makt att göra det vore lika så klar. Men en berömvård sparsamhet har kolonialministern reducerat trupperne i Australien till ett så ringa antal, att de aldeles icke kunna hindra tillstråmmandet till detta Eldorado. Och dock beror det, såsom vi halva visat, på deras förmåga i detta hånseende, icke allenast om vi skola kunna hindra oberåttigade personer från att intrånga i guldregionen, utan om de bjordar, som utgöra koloniernas rikedom, skola kunna bestå ett år till. Om vi hade den regelmåssiga och skyndsamma ångsartygsförbindelse med Australien, som får långe sedan borde hafva bragts i stånd, kunde vi ha hopp om att afbjelpa det onda, innan det blir olidligt. Så som sakerne nu stå, skola våra ifrigaste ansträngningar möjligtvis komma för sent. Regeringens pligt år imellertid ganska tydlig. Hon bör utsånda en sådan styrka, som kan sätta kolonialregeringen i stånd till att upprätthålla de beståmmelser, som den må sinI na för godt att vidtaga till sin egendoms skydd. Sker icke något sådant hastigt, kan man vänta, att de förtviflade brottslingar, som I vi i många år påtrugat våra kolonister, geRER AERSNRERAR ERRRR CE n R R Cr RER RER RR ERRIN SEE —