Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1851, sida 1

sadt hjerta och syndsull själ, utan vänner, utan tröst, utan hopp och mod! O min moder, år det sannt att deruppe lefver en allsmåktig Gud, hvars outtransakliga vilja det år, att jag skall lefva i detta elånde, så gif mig ett tecken derpå. — Du skall lefva tills Herren kallar dig! ljöd en röst, som tycktes komma ur grafven. — Gud i himlen! ropade Emma förfärad, ty det var hon. — Olyckliga! sade Ernst, ty det var hans röst, hvarifrån kommer ni? Hon brast i gråt; han fattade hennes hand och förde henne till bånken under linden. — Ack, sade han med om och darrande röst. Ni år icke utan vånner, så framt mitt hjerta vågar såga hvilken vånskap det hyser för er. Emma hade icke styrka att svara, men bon låt sin hand hvila i hans, och han kånde sig såsom i bimlen. Med eldiga ord skildrade han för henne sitt hjertar hemliga qval, och huru han hade älskat henpe från första ögonblicket, då han mötte henne i skogen. Emma förmådde icke långe dåmpa rörelsen i sitt inre; Åndtligen lugnade hon sig något och sade: — Stackars man, ni glömmer hvad jag år. Tillhör jag icke en annan? har jag icke svurit honom trohet ? — Honom den nedrige, den uslingen! ropade Ernst. — Ack, en ed måste man ju hålla under alla omSständigneter! jag bar ju icke svurit Starklow trohet som en ådel menniska, utan såsom åkta man. Gud lösa det! oO Gud, hvad har jag då gjort! ropade Ernst i det tårarne runno utför hans kinder. har knutit bandet; åt honom måste vi ölsverlåta att