Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1851, sida 1

— Var min vån och beskyddare, Ernst, jag lägger mitt öde i edra händer. Han tryckte tyst hennes hand till sina låppar. Emma beråttade honom nu allt hvad hon upplefvat under de sista dagarna. Ernst tröstade henne, och de kommo öfverens att gå till en by i närheten, för att derifrån med en vagn begifva sig till Ernsts vån, presten Schröder i R. Der skulle Emma tills vidare erhålla en såker och passande tillflyktsort. Vågen förde dem genom Adlerskog, till det stålle, der de första gången sett hvarandra. Ett djupt lugn herrskade öfver hela trakten; det rodnade i öster, och första skymten af dagen visade sig mellan molnen. De satte sig på bånken att hvila en stund, och för att glådja sig åt solens uppgång. Men sömnen öfverväldigade den utmattade Emma, hennes trötta hufvud sjönk tillbaka och stödde sig vid Ernsts trosasta bröst; han vågade knappt andas för att icke störa hennes slummer. onu samma dag uppnådde de målet för sin särd. Presten, en ung, vånlig man, mottog dem med åkta sondtlis gåstfrihet. Snart var allting i ordning. Emma skulle tillsvidare upptagas i hans hus. Och det öfvxerevskoms, att man skulle söka att utforska Starklows vistelseort; i alla fall skulle Emma befrias från detta onatnrliga åktenskaps bojor. XIX. Omkring ett halft år efter dessa sista håndelser fick Ernst kallelse att vara prest på en af de mindre darva vid Slesvigs vestra kust. Då han reste dit för att installeras hos sin nya församling, ledsagades han af den Schröderska familjen, Emma inberåknad. Det var ett besynnerligt lif på denna lilla Ö, hvarest icke fanns ett enda tråd, oeh der husen stodo på små