Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1851, sida 1

jande dag hade Ernst beslutat att lemna A. Dödgräfvaren måste lemna honom en spade, ty han önskade plantera en rosenbuske på grafven. Sedan detta var gjordt satte sig Ernst under en lind, för att på detta lugna ställe för sista gången i sitt minne återkalla allt, hvad han upplefvat i denna stad. Der var redan långt lidet på dagen; solen sänkte sig i vester, månen höjde sig ur hafvet, och dess af en himmelsk glädje strålande anlete sken öfver den dunkla nejden. Underliga drömmar uppstodo i Ernsts själ. Det förekom honom som om hafvet vore ett ofantligt stort fönster, hvsrigenom man kunde se ned i det oändliga djupat, der en hbittills okänd verld uppenbarade sig för hans blickar. Den gyllene månen dernere tycktes utgöra kupolen på en majestätisk kathedralkyrka, och alla de tindrande stjernorna voro spirorna på otaliga kyrktorn. Hvilket slägte bor dernere? frågade Ernst sig sjelf och han trodde sig se, huru den underjordiska stadens innevånare gingo utåt en bred väg i ett långt tåg, med palmer i händern och bekransade med liljor. I detsamma närmade sig en gubbe tåget; han tycktes vara resklädd och betäckt med damm, och ville gå åt sidan för att lemna dem plats. Men nu kastade sig folket ned i stoftet för honom. Ernst tyckte sig igenkäuna gubbens ansigte och såg huru man strödde palmer för hans fötter och satte en krans af liljor på hans panna. I detsamma begynte hans hufvud lysa och han förvandlades till en yngling med gyllene lockar och strålande ögon; en purpurmantel hängdes öfver hans skuldror och han såg ut som en konung. Och en man och en qvinna trängde sig fram till honom; han höll dem länge i sin famn, i det att stora tårar runno utför hans blossande kinder. (Forts.) ER F