Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1851, sida 1

———————————— — — — — — Starklow, som i början kommit ur sattningen, log högt för att förjaga det obehagliga intrycket, som detta midnattsmöte gjorde på honom, oaktadt hans berusade tillstånd. — För sent! ropade han låttsinnigt och kastade sig på soffan, i dag har jag haft bröllop: derinne år min hustru. Dervid pekade han på Emmas tillslyktsort. — Då måste antingen hon eller jag då! ropade sruntimret liksom utom sig. Hennes önskan tycktes genast vilja blifva uppfyld, ty Emma, i hvars sjål ånger, harm och förtviflan nått den högsta grad, och hvars sinnen förvirrades öfver allt detta, ju mera ovåntadt det stormade på henne, öppnade dörren och stöd nu blek som döden, men med ädel och stolt hållning framför sin motstånderska. Denna studsade ett ögonblick, men fattades genast derpå af hat och förbittring mot den lycklige rivalen. Hon framtog en dolk ur I sin barm — den var ursprungligen blott åmnad att understödja hennes instuderade tal till Starklow — och rusade fram imot Emma, som ovillkorligt drog sig tillbaka. Men det dådande stålet tråffade icke henne, utan en blek skepnad, som obemårkt intrådt emellan de stridande; hans bråst blef en sköld, som råddade Emmas lif. Det var Ernst. Fruktan för Emmas lif och