Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1851, sida 2

säkrat sig om hans person, han då bjudit poliskonstaplarne 10 rdr, om de ville släppa honom lås. Ett annat vittne upplyste, att Abraham Andersson en af dagarne i veckan utbjudit tröjan till salu åt sin kusin för 5 rdr. Målet remitterades till rådhusråtten och Abraham Andersson affördes till stadshåktet. En sergeant Björnberg, vid Elfsborgs regemente, bade i går till poliskammaren låtit uppkalle åkaren Fredrik Nordström i påstående om återgång af håstbyte sistlidne marknad. Då målet påropades, instållde sig parterne, och upplyste B., att en hans dräng vid namn Gustaf Johansson, utan B. vetskap och tillstånd å Heden sistl. marknadsdag till en okånd person bortbytt ett B. tillhörigt hästkreatur mot ett sämre sådant och en mellangift af 3 rdr bko, och sedan B. fått reda på att Nordström vore den person, som tillbytt sig ifrågavarande håst, Yrkade han nu, att Nordström måtte ålåggas återstålla håsten mot det han finge sin tillbaka. Nordström ville icke gå in hårpå, emedan den håsten B. nu hade icke varit den Nordström bortbytt, och långt ifrån så god. Poliskammaren ålade imellertid Nordström, att genast verkställa återbyte. — Man brukar vanligen såga om en sak, som har ledsamma följder, att Åden kommer efter, som Arboga 01. Detta ordspråk torde sållan finna bättre tillämpning ån vid marknadstillfållen, derunder Ågubbarne som oftast taga sig ett riktigt herregårdsrus, så blef ock förhållandet efter denna marknad, enår icke mindre ån 30 personer, de flesta från landet voro sistl. thorsdag och fredag uppkallade till poliskammaren att ansvara dels för fylleri och dels för oljud, hvarföre och de flesta pliktfålldes. Aftonbladet meddelar efter Stockholms Dagblad följande underrättelse angåendet förhöret i rådhushäktet don 15:de med den för mord å handelsbokhållaren Brissman misstänkte f. kronoarbetskarlen And. Sandberg, hvilket vi reproducera, oaktadt det mesta redan blifvit förut i tidningen omtaladt: Undersökningen hölls i ett rum vid rådhushäktet, och voro dervid närvarande bataljonschefen för kronoarbetskåren å Rindön, hr majoren Ennes, löjtnanten vid samma kår, frih. v. Vegesach m. fl. Tilltalade Sandberg och äfven numera häktade f. d. kronoarbetskarlen Lundgren bade, såsom förut är berättadt, erkänt att de varit tillsammans den natt, då mordet å hr Brissman föröfvades. De hördes nu särskildt hvar för sig angående hvad de vid omförmälte tillfälle förehaft och hvar de om natten uppehållit sig. Härom gjorde de motstridiga berättelser och ingendera af dem syntes hugad till sanningsenliga uppgifter derom. Hos en skräddare vid namn Lundberg och hans hustru, boende å Södermalm och kända, särdeles mannen, såsom den der beskyddat misstänkta och vanfrejdade personer, hade Sandberg och Lundgren gjort besök såväl måndagen som onsdagen i sistl. vecka. Detta förhållande medförde den ledsamhet för hustru Lundberg, att en person, borgare och handtverkare här i staden, framkom med den uppgift, att hustru Lunbberg skulle för honom omtalat, huruledes hon varseblifvit att Sandberg, vid besöket om måndagen hos makarne Lundberg, innehaft och låtit hustru Lundberg beskåda en dolk eller ett vapen, fullkomligt lika det vapen, hvarmed hr Brissman blifvit mördad. Hustru Lundberg nekade likväl på det enträgnaste att hon fällt ett sådant yttrande, eller visste det ringaste angående ifrågavarande illgerning, eller det vapen, hvarmed densamma blifvit föröfvad. Efter hr polismästarens besök på Rindön hade åtskilliga upplysningar kommit d. 12 dennes i dagen, hvilka, i fall de kunna antagas vara sanningsenliga, äro för tilltalade Sandberg i hög grad besvärande. Flera af dervarande kronoarbetskarlar hafva nämnligen för sitt befäl uppgifvit, att de varseblifvit det Sandberg under sista tiden af hans vistande derstädes innehaft en värjspets, af storlek och utseende lika det mot hr Brissman begagnade mordvapnet. För en af kamraterne skall Sandberg hafva försökt dölja innehafvandet af värjspetsen; för en annan derimot har han icke allenast uppvisat samma spets, utan tillochmed beställt skaft till densamma. Ett sådant skaft hade och blifvit förfärdigadt, men då det blifvit Sandberg förevisadt, hade han sagt sig icke behöfva det, emedan han sjelf försedt värjspetsen med lämpligt skaft. Sandberg bestred dessa uppgifter såsom, enligt hans påstående, fullkomligt ogrundade. Ransakningens fortsättning uppsköts till någon framdelos utsättande dag.