Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1851, sida 1

———— ——— — — — — —— — Hon brast i gråt, Emma blef djupt gripen af hennes tysta sorg. För sent! sade hon till sig sjelf, min vilja kan icke skiljas från min ära. Jag ger icke vika, jag trottsar förhållandenas makt! Vi få väl se om de hafva makt att kufva min viljas kraft. VIII. Ernst till pastor Schröder: Det var icke något bländverk, det som Heloisa kände för Abelard, Petrarcha för Laura, St. Preux för Julie och Werther för Lotta! känslan är sanning — men, ir det föremål, hvarigenom denna känsla blifvit väckt, också sanning? Är det icke snarare den idealiserande inbillningskraften, som skapar ett väsen, hvilket står i strid mot menniskans sanna natur? Kan menniskans ideal likna en engel? Ack nej, en menniska, som ville vara en engel, skulle ju förneka sin natur och tadla sin egen skapare. En nässla blef skapad att vara en nissla, icke en förgätmigej, hvarje sträfvan att blifva det, är ett förmätet högmod. Ack, lyckliga näesla! du har intet medvetande om hvad du är, du är afundsvärd! Vet du att ett olyckligt slägte, som kallas menniskor, vandrar på jorden, ett slägte som är utstyrdt med en outsäglig förtärande längtan efter allt skönt och ädelt, och dock dömdt att plågas i känslan af sin svaghet och uselhet? O sorgliga öde, att framsläpa ett lif i jemmerlighetens tunga bojor, och dock rysa tillbaka för döden, och hänga fast vid en sådan tillvaro. — — — — — — Jag etörtade mig i böljorna för bemäktiga mig ett föremål, som hon förlorat, jag som blifvit helgadt derigenom att hon burit det på sin kropp. Och då jag nu sväfvade öfver detta hafs omutliga djup, hvarför lät